Blod och födelsedag

Mika leker alltid med tv-bordets dörrar. Öppna, stäng, öppna, stäng, öppna,  stäng...
Jag leker tittut, ligger under trasan. Så hör jag dörren och sedan gråten. Plötsligt händer det som aldrig hänt förut och som inte får hända. Blod, kommer ur munnen. Tårar ur ögonen. Starka, självständige Mika blir tröstad i mammas famn. Samtidigt som hon desperat försöker se vad som hänt i munnen. Var kommer blodet ifrån, sitter de perfekta tänderna kvar. Älskade barn, låt mig se efter.

När dagen är slut har jag oroat mig nog för en livstid, tandläkaren i Malmö har känt och sett och Mika sover. Det märkligaste med denna födelsedag är att när Mika var skadad smakade det blod i min mun. På riktigt. Jag var tvungen att spotta för att se om jag bitit mig. Ingenting. Bara smaken av Mikas blod, i min mun.

Vi sitter fortfarande ihop. Navelsträng eller inte. 

Nya hem

Pianot luktar svärföräldrarna, säger Martin. Jag känner ingenting. För att jag är förkyld? Eller för att det för mig är så hemma att det inte går att komma åt, inte går att separera sig från och plocka in utifrån. Hela jag är en del av den doften, den har format mig.

Mika krälar. Undersöker. Lyser. Mamma är lycklig. Äppelträd, grönt, grönt, grönt, barn och gungor. Till och med åkrar. Yta, böcker som får plats. Mycket mera kärlek, mycket mera pussar och kramar.

Men också tankar. Har vi nu flytt från problemområde, ovisshet och oro. Vi har hittat blonda, friska, välartade barn och familjer. Snälla, söta, sådana som passar för gammaldags rytmiklektioner. De som lyssnar, sitter still och leker med. Är det med gott samvete vi förpassat oss och Mika i idyllen? Eller blundar vi för ett samhälle där vi har ett ansvar att vara med och samspela, integrera. En blond unge mindre på Svedsplan...Men ska Mika vara ett experiment, vårt offer för ett bättre Sverige? Svåra spelregler för en mamma. Jag vill trygghet men också insikt. Och vem räddar världen om inte vi?

Jag vill inte fly och jag vill inte höra kommentarer från närstående om vi och dem. Om andra religioner som sämre eller andra kulturer som farliga. Skäms jag då plötsligt för Bullerbydrömmen jag har råd och möjlighet att skänka min familj, är det ett fegt utträde ur verkligheten?

Pappa och jag ska göra vårt bästa, Mika. För att du ska uppleva mångfald och närhet till det mesta. Du ska få möta och beblandas med det främmande. Må Gud hjälpa oss förstå och ta vara på varandra.

Solidaritet pratade vi om häromdagen. Har det blivit omodernt?