Böcker

Mika älskar böcker.
Mamma älskar böcker. Tillsammans har vi det mer än bra.

Att Mika börjat plocka till sig en bok, bära den till mig och sedan klättra upp i min famn för att njuta av lässtunden är himmelskt.

I dagarna har Mika börjat vända boken "rätt" när den hamnat upp och ned. Ett stort steg. Men jag känner mig kluven. Jag är stolt över allt han lär sig, "så här ska det vara". Och samtidigt har jag under alla månader glatt läst böcker upp och ned och på alla möjliga håll.

För att låta honom upptäcka själva, och för att låta honom känna att alla sätt är möjliga. Jag vill inte begränsa, inte reglera det som inte behövs. Världen kommer att göra det ändå. Varför tror vi att vi bara måste läsa från ett håll?

Men visst, Mikas värld är bilder och elefanten har huvudet upp och fötterna ner.
Du vet det, älskling. Du kan också säga "tut, tut" och teckna "bok". Elefanten i boken. Peka och säga ditt underbara "Dä-Ää-r".

Jag ska göra mitt bästa för att du ska se världen från alla håll.

Tanden

Mika springer runt med pappa i källaren hos farmor. Det är Lillejulafton.
Så hör mamma dunsen och så skriket. Mika hamnar snabbt i pappas famn och jag hastar ut för att se hur det gått. Mikas mun är vidöppen och tårarna trillar ner för kinderna. Men allt jag ser är tanden. Den utslagna tanden. Eller kanten. Som är borta. En midvinterkall hand trycker in bröstet på mig och jag tror att en bit av mitt eget hjärta slagits ut.
Den perfekta lilla tanden. Är för alltid avslagen i kanten.
Han kommer till ro igen. Hulkar. Jag tröstar.

Måste sedan trösta pappa i det som känns otröstligt. Alla säger "det är bara en mjölktand", "det syns inte", "det är inte så farligt". Föräldraskapet är fullt av tröstande ord, "var inte orolig", "jag hade det minsann värre...". Men det var inte vad vi behövde höra. Vi nickar och låtsas att vi förstår. Det var inte så farligt.
Men för oss var det hela den dagen, hela den julen.

Vår son. Vår tand. En så liten, liten bit. Tänk att det kan kännas så avgrundsdjupt.
Gode Gud beskydda oss från de stora farorna.

Tån

Mika tappade ett grytlock på tån för en vecka sedan. "Tappade". Kastade.
Tån fick ett djupt jack och nageln klövs. Blod, tårar och lite senare råkade mamma sätta en bänk på samma tå.
Under den senaste veckan har Mika ungefär var femte minut pekat på tån och sagt "roaw", sitt ljud för lejon. På första plåstret var det ett lejon. Simba. Vi har Disneyplåster och en pojke som berättar för oss att han har plåster och att han minns att det hände något med tån. Vi har en pojke som berättar för oss. Det känns så stort.
Idag ramlade tånageln av. Han fingrar på tån. Det läker så fint och jag är så tacksam.
Men kommer nog att sakna hans påminnelse om att han minns vad som händer.

Så stor, så liten

Mika har blivit ett år. Han har vuxit, på längden, bredden, i sinnet, i min famn.
Sedan jag senast skrev har så obeskrivligt mycket hänt. Han reste sig. Började resa sig mot bordet i stora rummet och genom att dra sig upp mot hagens väggar. Han reste sig, log och släppte. Han visste att dunsen skulle komma, blundade och förberedde smällen. Skrattade, klappade i händerna. Driften att stå, att sitta, att lära sig, vann över det onda. Till slut lärde han sig att först böja på knäna, att sedan sänka rumpan mot golvet. Han lärde sig att stå, balansera. En dag släppte han taget och tog ett par steg. I början av november, hemma hos Louis och Paula. I köket. Vid deras kökslådor. Jag skrek till och förstod inte men förstod. Han var en stor pojke. Ett par dagar senare gick han över köksgolvet. Det tog honom tre dagar att lära sig gå. På två veckor var krypandet ett minne blott. Då gick det plötsligt fort, han erövrade luften, marken, den nya höjden.

Och jag fick vara med. Varje steg, varje ny upplevelse, varje erfarenhet. Jag har fått vara med. Timmarna utan Mika kan räknas på tio fingrar. Dessa fjorton månader. Jag har lagt allt annat åt sidan, med stor medvetenhet valt att skänka honom min fulla närhet, uppmärksamhet, närvaro. Det är det bästa jag gjort. Varje stund, varje timme, varje minut. Så gränslöst värdefull att jag nästan inte vågar andas. Mika. Han kom och förändrade allt, förändrade ljuset, tiden, livet, luften jag andas. Om han kunde ana, om jag kunnat ana.

Han tecknar. Sjunga, slår på knäna. Tavla, för ihop sina perfekta små pekfingertoppar. Klocka, vickar på pekfingret. Frenetiskt. Klockor är för tillfället Mikas besatthet. Han ser klockor överallt, innan någon annan hunnit fundera över dess existens. Hund, slå på benet. Tittut, sätter händerna för munnen. Bok, öppnar händerna framför ansiktet. Han kan låta som en anka, smackar med tungan, som ett lejon, ryter, som en häst och som en apa. Han kan härma en hostning och berätta var man badar, var man byter blöja och stänger och öppnar händerna i olika hastighet som tecken för lampa och bada. Varje dag nya tecken, nya erövringar, nya förmedlingar. En puss och smackande läppar. Han säger MAMMA. Med stora tydliga M. När man säger pappa vinkar han hej då och pekar mot dörren. Hjärtskärande.

Att jag ska börja jobba om en vecka. Jag har inga ord för att avsluta meningen. Meningslösa jobb. Meningslösa pengar.
Det känns som att jag ska gå sönder inuti. Jag ligger vaken om nätterna och tårarna bränner. Mår illa. Av tanken. Att inte vara alltid där. Sedan Mika föddes har jag sagt "Mamma är här, mamma är alltid här".
Varför det inte kan få vara så finns det ingen förklaring till.
Så jag säger stop. Vaknar upp och vägrar att sömnigt acceptera något hela mitt jag skriker är fel. Nu ska det räknas föräldradagar och snålas. Jag gör vad som helst. Jag ska göra mitt allra bästa för att vara hemma så mycket som möjligt med Mika. Efter Martins månader. Det ska gå.
Det måste gå.

äntligen...

Mika har aldrig varit gosig av sig. Ända sedan han föddes har han varit nyfiken, pigg och totalt ointresserad av att mysa. Han har puttat bort allt smek och vridit och vänt sig i min kärlekstörstande famn. Vi har troget kämpat, väntat och hoppats på gensvar.  Och ikväll. Han ligger stilla i min famn. Ser på mig, jag vilar näsan mot hans mjuka kind och det är första gången, första gången, han tillåter det. Jag viskar "jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig" och njuter. Vågar knappast andas. Vid nattningen drar han mig som vanligt i håret och biter mig i axel och kind. Blodiga märken på axeln vittnar om dessa mysiga stunder. Men plötsligt är det som att han förstår. Att mamma gillar det där andra bättre. Han ligger stilla, STILLA, bredvid mig i sängen, drar lite i håret, men ligger nära. Nära. Vill inte hela tiden bort, iväg, någon annanstans.
Det är så stort. Med klump i halsen lämnar jag honom sovandes i sängen. Jag har fått känna hans kind mot min kind. Som en vildhäst som äntligen fått förtroende och känner tillit...min vilda, starke pojke. Ikväll har du gjort mig så lycklig.

Blod och födelsedag

Mika leker alltid med tv-bordets dörrar. Öppna, stäng, öppna, stäng, öppna,  stäng...
Jag leker tittut, ligger under trasan. Så hör jag dörren och sedan gråten. Plötsligt händer det som aldrig hänt förut och som inte får hända. Blod, kommer ur munnen. Tårar ur ögonen. Starka, självständige Mika blir tröstad i mammas famn. Samtidigt som hon desperat försöker se vad som hänt i munnen. Var kommer blodet ifrån, sitter de perfekta tänderna kvar. Älskade barn, låt mig se efter.

När dagen är slut har jag oroat mig nog för en livstid, tandläkaren i Malmö har känt och sett och Mika sover. Det märkligaste med denna födelsedag är att när Mika var skadad smakade det blod i min mun. På riktigt. Jag var tvungen att spotta för att se om jag bitit mig. Ingenting. Bara smaken av Mikas blod, i min mun.

Vi sitter fortfarande ihop. Navelsträng eller inte. 

Nya hem

Pianot luktar svärföräldrarna, säger Martin. Jag känner ingenting. För att jag är förkyld? Eller för att det för mig är så hemma att det inte går att komma åt, inte går att separera sig från och plocka in utifrån. Hela jag är en del av den doften, den har format mig.

Mika krälar. Undersöker. Lyser. Mamma är lycklig. Äppelträd, grönt, grönt, grönt, barn och gungor. Till och med åkrar. Yta, böcker som får plats. Mycket mera kärlek, mycket mera pussar och kramar.

Men också tankar. Har vi nu flytt från problemområde, ovisshet och oro. Vi har hittat blonda, friska, välartade barn och familjer. Snälla, söta, sådana som passar för gammaldags rytmiklektioner. De som lyssnar, sitter still och leker med. Är det med gott samvete vi förpassat oss och Mika i idyllen? Eller blundar vi för ett samhälle där vi har ett ansvar att vara med och samspela, integrera. En blond unge mindre på Svedsplan...Men ska Mika vara ett experiment, vårt offer för ett bättre Sverige? Svåra spelregler för en mamma. Jag vill trygghet men också insikt. Och vem räddar världen om inte vi?

Jag vill inte fly och jag vill inte höra kommentarer från närstående om vi och dem. Om andra religioner som sämre eller andra kulturer som farliga. Skäms jag då plötsligt för Bullerbydrömmen jag har råd och möjlighet att skänka min familj, är det ett fegt utträde ur verkligheten?

Pappa och jag ska göra vårt bästa, Mika. För att du ska uppleva mångfald och närhet till det mesta. Du ska få möta och beblandas med det främmande. Må Gud hjälpa oss förstå och ta vara på varandra.

Solidaritet pratade vi om häromdagen. Har det blivit omodernt?