Vi passade på att ta oss en liten promenad och avnjuta en god middag vid havet. Efter att Martin obemärkt av personalen att levererat hälften av sin mat till tre små katter som svassade runt hans ben var vi på den läskiga vandring hem mot resorten igen.
Som en vilken upplyst, intelligent människa som helst är jag såklart livrädd för mörkret och det är en pärs för mig att våga strosa längs den mörka strandpromenaden. I detta mörker möter vi ca fem skällande hundar som kommer springande mot oss...I mina ögon i blodtörstig attack, i Martins ögon med någon typ av "vi ska kolla läget"-inställning. Jag lämnar genast Martins sida och flyr tillbaka till den lilla upplysta butiken bakom oss och inser med bultande hjärta att, när det väl gäller, är jag då ingen hjälte som lämnar min hjälte att själv slåss mot rovdjuren. Tillbaka i butiken vägrar jag ta ett steg till och tillslut inser en liten tunn tant vad jag är rädd för och hon skrattar, plockar med sig en lång käpp och går med oss mot bestarna. När de kommer mot oss hytter och skäller hon värre än dem och vi kan snabbt forcera framåt och förbi. Jag vågade aldrig vända mig och tacka, men kommer aldrig att glömma hennes insats.
Nästa djuräventyr hände sista lunchen då vi satt under en palm och åt. Plötsligt rycker jag till då ett (för det måste det väl ha varit?) stort blad faller ner på mig och studsar ner på tallriken framför mig. En millisekund skäms jag för att jag som vanligt blivit rädd för något så ofarligt som ett blad när hjärnan inser att det ju inte alls var ett blad utan är en fet ödla som ligger över riset på framför mig. Vi hoppar ur våra stolar båda två och det är inte en minut för sent att lämna vildmarken och komma till Bangkok, inomhus, upplysta gator och upplysta rum, mattor och allt annat härligt som en storstad kan föra med sig.
Efter en kort, kort natt i Kunming åker vi gäspande till flygplatsen för att sitta i tre timmars försening och förarga oss över att vi inte alls behövt stiga upp 05.30. Vi njuter av Shanghai och goda vänner medan vi förbereder oss för en konsert vi ska ha tillsammans.
Vilket privilegium att få spela tillsammans med sin älskade make!
Oh my GOD, jag hade reagerat precis som du med bestarna. Har väldens hundskräck som nogaldrig går över, tyvärr. Tränade dock mkt hos mina grannar i Arlöv i tonåren. De hade 5 stora, läskiga hundar och jag brukade passa deras 3 barn tyo 3 kvällar i veckan. Hur överlevde jag??? Tänk kombinationen 3 vilda barn och 5 hundar. Helt overkligt.
SvaraRadera