Böcker

Mika älskar böcker.
Mamma älskar böcker. Tillsammans har vi det mer än bra.

Att Mika börjat plocka till sig en bok, bära den till mig och sedan klättra upp i min famn för att njuta av lässtunden är himmelskt.

I dagarna har Mika börjat vända boken "rätt" när den hamnat upp och ned. Ett stort steg. Men jag känner mig kluven. Jag är stolt över allt han lär sig, "så här ska det vara". Och samtidigt har jag under alla månader glatt läst böcker upp och ned och på alla möjliga håll.

För att låta honom upptäcka själva, och för att låta honom känna att alla sätt är möjliga. Jag vill inte begränsa, inte reglera det som inte behövs. Världen kommer att göra det ändå. Varför tror vi att vi bara måste läsa från ett håll?

Men visst, Mikas värld är bilder och elefanten har huvudet upp och fötterna ner.
Du vet det, älskling. Du kan också säga "tut, tut" och teckna "bok". Elefanten i boken. Peka och säga ditt underbara "Dä-Ää-r".

Jag ska göra mitt bästa för att du ska se världen från alla håll.

Tanden

Mika springer runt med pappa i källaren hos farmor. Det är Lillejulafton.
Så hör mamma dunsen och så skriket. Mika hamnar snabbt i pappas famn och jag hastar ut för att se hur det gått. Mikas mun är vidöppen och tårarna trillar ner för kinderna. Men allt jag ser är tanden. Den utslagna tanden. Eller kanten. Som är borta. En midvinterkall hand trycker in bröstet på mig och jag tror att en bit av mitt eget hjärta slagits ut.
Den perfekta lilla tanden. Är för alltid avslagen i kanten.
Han kommer till ro igen. Hulkar. Jag tröstar.

Måste sedan trösta pappa i det som känns otröstligt. Alla säger "det är bara en mjölktand", "det syns inte", "det är inte så farligt". Föräldraskapet är fullt av tröstande ord, "var inte orolig", "jag hade det minsann värre...". Men det var inte vad vi behövde höra. Vi nickar och låtsas att vi förstår. Det var inte så farligt.
Men för oss var det hela den dagen, hela den julen.

Vår son. Vår tand. En så liten, liten bit. Tänk att det kan kännas så avgrundsdjupt.
Gode Gud beskydda oss från de stora farorna.

Tån

Mika tappade ett grytlock på tån för en vecka sedan. "Tappade". Kastade.
Tån fick ett djupt jack och nageln klövs. Blod, tårar och lite senare råkade mamma sätta en bänk på samma tå.
Under den senaste veckan har Mika ungefär var femte minut pekat på tån och sagt "roaw", sitt ljud för lejon. På första plåstret var det ett lejon. Simba. Vi har Disneyplåster och en pojke som berättar för oss att han har plåster och att han minns att det hände något med tån. Vi har en pojke som berättar för oss. Det känns så stort.
Idag ramlade tånageln av. Han fingrar på tån. Det läker så fint och jag är så tacksam.
Men kommer nog att sakna hans påminnelse om att han minns vad som händer.