Tanden

Mika springer runt med pappa i källaren hos farmor. Det är Lillejulafton.
Så hör mamma dunsen och så skriket. Mika hamnar snabbt i pappas famn och jag hastar ut för att se hur det gått. Mikas mun är vidöppen och tårarna trillar ner för kinderna. Men allt jag ser är tanden. Den utslagna tanden. Eller kanten. Som är borta. En midvinterkall hand trycker in bröstet på mig och jag tror att en bit av mitt eget hjärta slagits ut.
Den perfekta lilla tanden. Är för alltid avslagen i kanten.
Han kommer till ro igen. Hulkar. Jag tröstar.

Måste sedan trösta pappa i det som känns otröstligt. Alla säger "det är bara en mjölktand", "det syns inte", "det är inte så farligt". Föräldraskapet är fullt av tröstande ord, "var inte orolig", "jag hade det minsann värre...". Men det var inte vad vi behövde höra. Vi nickar och låtsas att vi förstår. Det var inte så farligt.
Men för oss var det hela den dagen, hela den julen.

Vår son. Vår tand. En så liten, liten bit. Tänk att det kan kännas så avgrundsdjupt.
Gode Gud beskydda oss från de stora farorna.