Bajs

Ensam med en vilding. Som snurrar som en hal ål, en stark sådan, på skötbordet.

Byxan, blöjan och bodyn full med bajs. Som hamnar på leksaker, skötbädden, skötbordet, mig, papperna, Mikas händer, på väg mot munnen. Jag räddar honom från sig själv och står med en nedbajsad pojke utan någon möjlighet att sätta ner honom någonstans. Tillslut blir det badbaljan, svettig och blöt av duschen sitter han i en brun sörja och badar, leksakerna guppar, han greppar dem och stoppar dem i munnen. Jag sliter upp honom ur badet, ser att halva ryggen fortfarande är full med bajs. Efter en mellanlandning i vår säng lyckas jag få ner min handduk innan han glider ur mitt grepp. Torkar av bajset och försöker sedan tömma tvättbaljan medan han kryper mot byråns vassa kanter och skötväskans spännande dragkedja.

I det nya badet blir han sanerad, sedan på med ny blöja, kläder, söva den bufflande, ferlande lille älsklingen. Jag står naken, nedbajsad och skådar kaoset. Bygger en bajstvättshög och meddelar Martin att han får ansvaret för den när han kommer hem från sin golfrunda och lyxlunch.

Efter städningen sätter jag mig i soffan och pustar ut. Kunskapskanalen och en föreläsning om universum. Underbart perspektiv mot mitt mikrokosmos.

Smörjer

Jag smörjer in olika kroppsdelar med medicin. Har fått infektioner. Kroppen är trött, jag har klåda, sveda och värk. Amningsmottagning gjorde odling, läkaren hoppades på snar bättring.

Nu får jag tvätta händer, smörja, tvätta händer, smörja, tvätta av, amma, smörja på.

För Mika vill amma. Jag vet det nu. Alla dessa månader av ovisshet och tvivel. Nu suger han tag i mig, kind, arm, bökar ner mot bröstet, suger tag i tröjan, gnyr, tittar på mig, vill. Det är världens bästa känsla. När jag kan möta honom. Nu går jag och tvättar av krämen, "Martin, är det okej om jag ammar?". Det gör ont, men spelar ingen roll. Att få känna att han vill, att känna mig säker på det. Efter månader av osäker oro.

Tandläkaren

Mika har fått två tänder. På sångstunden upptäcker jag att den ena är lite grå på utsidan och brun på insidan. Vi får tid hos tandläkare och rannsakar vår tandborstning. Två gånger om dagen, med tandkräm med 1000 ppm, borsta efter kvällsvällingen, inget småätande...vad kan ha gått fel?

Får komma till Nydalatorget, vilket ger mamma fördomar. På torget hittar vi ett underbart Familjehus med en fantastisk tandsköterska. Torget sprudlar av liv och sköterskan också. Vi pratar kost, borstning, vanor och konstaterar att det inte är något fel med hans tand, bara något som är som det är.

Vi går glada, nöjda och försäkrade om att vi gjort vad vi kunnat därifrån. Vilken underbar oas, mitt på Nydala. Vilken fantastisk sköterska, som stärkte mig så och som visade passion för sitt yrke, intresse för Mika och glatt svarade på frågor och diskuterade sitt ämne. Om bara alla besök hos barnomsorgen kunde vara så...

Men de finns! Människorna som är extra seriösa. När jag hittat dem klistrar jag fast dem. Vi kommer att pendla till Nydala för att kolla Mikas mun. Var vi än kommer att hamna i framtiden. 

Ont...

Det har gjort ont många gånger. Att vara gravid, att föda barn, att börja amma...

Men mest ont gör det att tänka på att han i framtiden kanske kommer att bli sårad av någon, vara ensam, ledsen eller känna sig utanför.

Den smärtan vet jag knappt om jag mäktar med. Bara tanken får mig att må illa.

Skrattet

Hunden. SOS-hunden. Julklapp från morfar. Extremt bra julklapp med delar av vinsten direkt till SOS-barnbyar. Det gillar mamma. Mika älskar sin hund. Speciellt när den skäller grovt och högt. Riktigt skrämmande skall får honom att gurgla av skratt.

Häromkvällen hör vi plötsligt Mika skratta själv på sin filt. Det har aldrig hänt förr att han på egen hand blivit så road att han brustit ut i skratt. Nu ligger han på mage framför sin SOS-hund. Skrattar, slår handen i filten. Rullar lite från sida till sida, brister ut i skratt igen. Vi ser på. Förundrade. Vi är inte involverade i denna kommunikation, denna hemliga lek. Mika är lycklig, i sin lilla värld. Det kommer att bli mer av det. Redan. Lille Mika. Tänker egna tankar. Skrattar egna skratt.

Så underbart. Och lite skrämmande.

Lite förvirring och snatteri

Var inne på Nallens Livs igår kväll efter att Mika kräkts ner hela sig. På Nallens ser jag en likadan burk som jag tidigare gett Mika till middag. Från 8 månader står det. Men Mika är ju inte 8 månader ännu! Jag blir lite lätt panikslagen och undrar om det var därför han kräktes. Kan jag ha, i stressen nyss hemkommen från ett svettigt Folkets Park, gett honom fel burk? Jag som nyss handlat in lite 8 månaders burkar i väntan på?...

Lite snurrig ställer jag juicen på disken och hämtar ett postpaket...funderar på burken. Ger killen i butiken ICA kortet istället för körkortet som leg...oj, förlåt, lite snurrig. Sedan beger jag mig hemåt med juice och paket innan Nallens personal stoppar mig tvärs över Seveds torg. Jaså, inte betalt för juicen...! Snatteri, mitt framför ögonen på alla i kassa och kö.

Hemma, ska kolla burken. Hade såklart slängt den. Ut i soporna...(tur att man inte längre har sopnedkast). 6 månader. VARFÖR har Semper ingen färgkod på sina varor?

Mika stojar glatt på sin matta på golvet. Helt oberörd. Mamma pustar ut på soffan.

Hår

Vad är grejen med HÅR? Mika älskar det. Så fort man vill komma i närheten för att gosa lite så attackerar han. Starka nypor har han också, drar och virar stråna runt sina små händer fort som sjutton. Sedan är man fast och får bända sig loss. Det ligger avdraget hår överallt i lägenheten, tussar som han i kärlek slitit av.

Hur besvarar man en sådan kärleksförklaring, hur får man honom att byta snuttekroppsdel? Än så länge låter jag honom hållas, blir skalligare och skalligare och försöker lära honom leken "SLÄPP". Fungerar sådär. 

Men vad gör man när han äntligen, äntligen sträcker båda armarna mot en, ler och lutar sig allt vad han kan för att nå. Trots att ansiktet är fullt med puré, händerna likaså. Jo, jag möter honom, får en blöt puss över kinden och kladdiga, älskade händer i håret. Det hår som ännu är kvar...

Amning

Så här vill jag minnas det.

Mika drar sig nära. Tar tag i tröjan, söker...Suger tag och direkt letar sig vänsterhanden upp mot mitt ansikte. Den spelar över kinden och ögonen, vill till håret, jag suger in fingrarna i munnen. Den mjuka, perfekta lilla handen med sina små, utmejslade fingrar. Den andra handen med ett grepp om mig, kring mig. Det rinner till, han suger, sväljer, blundar. Är varm i min famn. Lugn, nöjd. 

Jag höll på att sluta amma efter tre veckor av kamp. Jag kämpade mot oron i månader. Men nu. Nu hänger det inte på mig, nu måste jag inte det ena eller det andra. Han är mätt, det vet jag. Det är något annat han söker, och det är något han finner. Han somnar, släpper, vilar. Munnen viskar, stannar, stänger, ögonen vilar bakom ögonlock och fransar. Han kramar om bröst och rygg. Håller hårt. Så blir han mjuk, tung. Sover trygg.

 

Jag ser på honom, begrundar hans drag. Någonstans där finns jag, och Martin. Och Mika som är så vacker. Ryggen värker, axeln svider, nacken stramar. Inget spelar någon roll. 

Det är såhär jag vill minnas min amning. 

Böcker

Mika älskar böcker, till mammas stora glädje. Det är inte helt säkert att han älskar innehållet i dem, men han älskar att slicka, gnaga, sulta, snurra, dunka och gosa med dem. Hans favoritböcker är "Barnets första ord" och alla Nyfikna Öron böckerna med fåglar, djungelljud och instrument.
En nytillkommen favorit är Muminboken. Den är, till mammas stora glädje, tillverkad i mjukt material så han kan sagla ner den och trycka upp den i gommen precis hur mycket han vill.
Men den senaste fascinationen rör inte bara materialet boken är tillverkad av, utan det häpnadsväckande som böcker gör (och som inte pekplattor eller telefoner klarar av) nämligen att den öppnas och stängs. Den öppnas och stängs, öppnas och stängs, öppnas och stängs, öppnas och stängs, öppnas och stängs, öppnas och stängs osv...till mamma och Mikas stora glädje. Vi kan hålla på sådär hur länge som helst. Jag, som i alla år tjatat på elever om att FÖRUNDRAS över vår värld har fått en trogen liten följeslagare. Vi är lika fascinerade varje gång boken gör detta magiska.

Men ibland pysslar Mika med sin bok själv. Nöjt kvittrandes fipplar han med den tills man plötsligt hör ett förtvivlat gråt. Den lille tummen som legat och stoppat upp mellan sidorna har halkat ur och nu är boken stängd och jag menar helt stängd. Den är kall och tyst och Mika verkar tro att det för evigt nu är slut med hans nya nöje. Sorgen är oändlig.
Så kommer mamma. Öppnar boken. Mika ler förtjust, kvittrar till och börjar fippla med sidorna igen. Mamma återgår till disken. Efter några sekunder. Förtvivlan igen. Boken är...stängd. Mika tittar på mig med stora, blanka, vädjande ögon. Men mamma kan fixa. Ett stort leende blottar den ensamma tanden i underkäken. En forskande blick. Min mamma kan. Han tittar på mig en lång sekund och återgår sedan till sin syssla.

Att dela en fascination, att dela ett skratt, att möta hans blick. Och det stora. Att kunna byta hans förtvivlan i lättnad och glädje. Det bär jag med mig hela dagen. Som en varm hand om hjärtat.

Mikas fötter dansar där de dinglar under barnstolen, tårna vickar och hälarna skjuter hit och dit. Min enda önskan är att du ska vara lycklig.
Inom mig vet jag att det inte alltid kommer att vara det bästa för dig att lösa dina problem åt dig. Kanske skulle jag även idag ge din förtvivlan lite längre tid för att tvinga dig lära dig att öppna boken själv. Men just idag klarar jag inte det. Just idag behöver jag den varma handen om hjärtat. Just idag längtar jag efter att se glansen på ögonen försvinna och hur den förtvivlade blicken förbyts mot stolthet och glädje. Just idag älskar jag att vara din mamma som kan. Som kan få allt att bli bra igen. En mamma du kallar på när du behöver hjälp. En mamma som kan få boken att öppnas och stängas och öppnas och stängas och öppnas och stängas och öppnas...

Tårar

Idag har det hänt.
För första gången.
Den där sekunden. Efter smärtan men innan gråten. En evighet. Oåterkallelig. Sedan, skriket och tårarna. Mamma, pappa, varför gör det så ont?

Jo, det gör så ont för att pappa skjutsade upp dig på axeln, men det var ett tak i vägen. Ditt lilla huvud. Mötte taket. Och hela rymden trillade ner på mamma. Det gör så ont, Mika, och det gör så ont i mammas hela varelse. Att du har ont.

Jag tvingar pappa att ta med oss alla till akuten. Sitter och är livrädd för alla baciller och virus som cirkulerar där tills vi slutligen får träffa läkaren. Som ler och säger det magiska, det enda jag kunde önska. Förstagångsföräldrar, ni har kommit i onödan. En så glad pojke, det är ingen fara. Jag får en kram. Stackars mamma.

Tack och lov för sjukvården, Guds beskydd och orden "det är ingen fara". Både för skuldtyngda pappa och för mamma, som har smällen mot taket som ett eko i huvudet. Mika somnar gott i bilen. Har lekt hela kvällen på akuten. Antagligen den minst påverkade av hela händelsen.

Men det finns ett märke. Mitt i virveln i bakhuvudet. Ett märke på min lille pojkes lilla hjässa. Den pussar jag ömt och vaggar honom till sömns. "Gud som haver barnen kär, se till Mika som liten är". Se till oss alla.