Idag har det hänt.
För första gången.
Den där sekunden. Efter smärtan men innan gråten. En evighet. Oåterkallelig. Sedan, skriket och tårarna. Mamma, pappa, varför gör det så ont?
Jo, det gör så ont för att pappa skjutsade upp dig på axeln, men det var ett tak i vägen. Ditt lilla huvud. Mötte taket. Och hela rymden trillade ner på mamma. Det gör så ont, Mika, och det gör så ont i mammas hela varelse. Att du har ont.
Jag tvingar pappa att ta med oss alla till akuten. Sitter och är livrädd för alla baciller och virus som cirkulerar där tills vi slutligen får träffa läkaren. Som ler och säger det magiska, det enda jag kunde önska. Förstagångsföräldrar, ni har kommit i onödan. En så glad pojke, det är ingen fara. Jag får en kram. Stackars mamma.
Tack och lov för sjukvården, Guds beskydd och orden "det är ingen fara". Både för skuldtyngda pappa och för mamma, som har smällen mot taket som ett eko i huvudet. Mika somnar gott i bilen. Har lekt hela kvällen på akuten. Antagligen den minst påverkade av hela händelsen.
Men det finns ett märke. Mitt i virveln i bakhuvudet. Ett märke på min lille pojkes lilla hjässa. Den pussar jag ömt och vaggar honom till sömns. "Gud som haver barnen kär, se till Mika som liten är". Se till oss alla.
För första gången.
Den där sekunden. Efter smärtan men innan gråten. En evighet. Oåterkallelig. Sedan, skriket och tårarna. Mamma, pappa, varför gör det så ont?
Jo, det gör så ont för att pappa skjutsade upp dig på axeln, men det var ett tak i vägen. Ditt lilla huvud. Mötte taket. Och hela rymden trillade ner på mamma. Det gör så ont, Mika, och det gör så ont i mammas hela varelse. Att du har ont.
Jag tvingar pappa att ta med oss alla till akuten. Sitter och är livrädd för alla baciller och virus som cirkulerar där tills vi slutligen får träffa läkaren. Som ler och säger det magiska, det enda jag kunde önska. Förstagångsföräldrar, ni har kommit i onödan. En så glad pojke, det är ingen fara. Jag får en kram. Stackars mamma.
Tack och lov för sjukvården, Guds beskydd och orden "det är ingen fara". Både för skuldtyngda pappa och för mamma, som har smällen mot taket som ett eko i huvudet. Mika somnar gott i bilen. Har lekt hela kvällen på akuten. Antagligen den minst påverkade av hela händelsen.
Men det finns ett märke. Mitt i virveln i bakhuvudet. Ett märke på min lille pojkes lilla hjässa. Den pussar jag ömt och vaggar honom till sömns. "Gud som haver barnen kär, se till Mika som liten är". Se till oss alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar