Mika älskar böcker, till mammas stora glädje. Det är inte helt säkert att han älskar innehållet i dem, men han älskar att slicka, gnaga, sulta, snurra, dunka och gosa med dem. Hans favoritböcker är "Barnets första ord" och alla Nyfikna Öron böckerna med fåglar, djungelljud och instrument.
En nytillkommen favorit är Muminboken. Den är, till mammas stora glädje, tillverkad i mjukt material så han kan sagla ner den och trycka upp den i gommen precis hur mycket han vill.
Men den senaste fascinationen rör inte bara materialet boken är tillverkad av, utan det häpnadsväckande som böcker gör (och som inte pekplattor eller telefoner klarar av) nämligen att den öppnas och stängs. Den öppnas och stängs, öppnas och stängs, öppnas och stängs, öppnas och stängs, öppnas och stängs, öppnas och stängs osv...till mamma och Mikas stora glädje. Vi kan hålla på sådär hur länge som helst. Jag, som i alla år tjatat på elever om att FÖRUNDRAS över vår värld har fått en trogen liten följeslagare. Vi är lika fascinerade varje gång boken gör detta magiska.
Men ibland pysslar Mika med sin bok själv. Nöjt kvittrandes fipplar han med den tills man plötsligt hör ett förtvivlat gråt. Den lille tummen som legat och stoppat upp mellan sidorna har halkat ur och nu är boken stängd och jag menar helt stängd. Den är kall och tyst och Mika verkar tro att det för evigt nu är slut med hans nya nöje. Sorgen är oändlig.
Så kommer mamma. Öppnar boken. Mika ler förtjust, kvittrar till och börjar fippla med sidorna igen. Mamma återgår till disken. Efter några sekunder. Förtvivlan igen. Boken är...stängd. Mika tittar på mig med stora, blanka, vädjande ögon. Men mamma kan fixa. Ett stort leende blottar den ensamma tanden i underkäken. En forskande blick. Min mamma kan. Han tittar på mig en lång sekund och återgår sedan till sin syssla.
Att dela en fascination, att dela ett skratt, att möta hans blick. Och det stora. Att kunna byta hans förtvivlan i lättnad och glädje. Det bär jag med mig hela dagen. Som en varm hand om hjärtat.
Mikas fötter dansar där de dinglar under barnstolen, tårna vickar och hälarna skjuter hit och dit. Min enda önskan är att du ska vara lycklig.
Inom mig vet jag att det inte alltid kommer att vara det bästa för dig att lösa dina problem åt dig. Kanske skulle jag även idag ge din förtvivlan lite längre tid för att tvinga dig lära dig att öppna boken själv. Men just idag klarar jag inte det. Just idag behöver jag den varma handen om hjärtat. Just idag längtar jag efter att se glansen på ögonen försvinna och hur den förtvivlade blicken förbyts mot stolthet och glädje. Just idag älskar jag att vara din mamma som kan. Som kan få allt att bli bra igen. En mamma du kallar på när du behöver hjälp. En mamma som kan få boken att öppnas och stängas och öppnas och stängas och öppnas och stängas och öppnas...
En nytillkommen favorit är Muminboken. Den är, till mammas stora glädje, tillverkad i mjukt material så han kan sagla ner den och trycka upp den i gommen precis hur mycket han vill.
Men den senaste fascinationen rör inte bara materialet boken är tillverkad av, utan det häpnadsväckande som böcker gör (och som inte pekplattor eller telefoner klarar av) nämligen att den öppnas och stängs. Den öppnas och stängs, öppnas och stängs, öppnas och stängs, öppnas och stängs, öppnas och stängs, öppnas och stängs osv...till mamma och Mikas stora glädje. Vi kan hålla på sådär hur länge som helst. Jag, som i alla år tjatat på elever om att FÖRUNDRAS över vår värld har fått en trogen liten följeslagare. Vi är lika fascinerade varje gång boken gör detta magiska.
Men ibland pysslar Mika med sin bok själv. Nöjt kvittrandes fipplar han med den tills man plötsligt hör ett förtvivlat gråt. Den lille tummen som legat och stoppat upp mellan sidorna har halkat ur och nu är boken stängd och jag menar helt stängd. Den är kall och tyst och Mika verkar tro att det för evigt nu är slut med hans nya nöje. Sorgen är oändlig.
Så kommer mamma. Öppnar boken. Mika ler förtjust, kvittrar till och börjar fippla med sidorna igen. Mamma återgår till disken. Efter några sekunder. Förtvivlan igen. Boken är...stängd. Mika tittar på mig med stora, blanka, vädjande ögon. Men mamma kan fixa. Ett stort leende blottar den ensamma tanden i underkäken. En forskande blick. Min mamma kan. Han tittar på mig en lång sekund och återgår sedan till sin syssla.
Att dela en fascination, att dela ett skratt, att möta hans blick. Och det stora. Att kunna byta hans förtvivlan i lättnad och glädje. Det bär jag med mig hela dagen. Som en varm hand om hjärtat.
Mikas fötter dansar där de dinglar under barnstolen, tårna vickar och hälarna skjuter hit och dit. Min enda önskan är att du ska vara lycklig.
Inom mig vet jag att det inte alltid kommer att vara det bästa för dig att lösa dina problem åt dig. Kanske skulle jag även idag ge din förtvivlan lite längre tid för att tvinga dig lära dig att öppna boken själv. Men just idag klarar jag inte det. Just idag behöver jag den varma handen om hjärtat. Just idag längtar jag efter att se glansen på ögonen försvinna och hur den förtvivlade blicken förbyts mot stolthet och glädje. Just idag älskar jag att vara din mamma som kan. Som kan få allt att bli bra igen. En mamma du kallar på när du behöver hjälp. En mamma som kan få boken att öppnas och stängas och öppnas och stängas och öppnas och stängas och öppnas...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar