äntligen...

Mika har aldrig varit gosig av sig. Ända sedan han föddes har han varit nyfiken, pigg och totalt ointresserad av att mysa. Han har puttat bort allt smek och vridit och vänt sig i min kärlekstörstande famn. Vi har troget kämpat, väntat och hoppats på gensvar.  Och ikväll. Han ligger stilla i min famn. Ser på mig, jag vilar näsan mot hans mjuka kind och det är första gången, första gången, han tillåter det. Jag viskar "jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig" och njuter. Vågar knappast andas. Vid nattningen drar han mig som vanligt i håret och biter mig i axel och kind. Blodiga märken på axeln vittnar om dessa mysiga stunder. Men plötsligt är det som att han förstår. Att mamma gillar det där andra bättre. Han ligger stilla, STILLA, bredvid mig i sängen, drar lite i håret, men ligger nära. Nära. Vill inte hela tiden bort, iväg, någon annanstans.
Det är så stort. Med klump i halsen lämnar jag honom sovandes i sängen. Jag har fått känna hans kind mot min kind. Som en vildhäst som äntligen fått förtroende och känner tillit...min vilda, starke pojke. Ikväll har du gjort mig så lycklig.