Mika har blivit ett år. Han har vuxit, på längden, bredden, i sinnet, i min famn.
Sedan jag senast skrev har så obeskrivligt mycket hänt. Han reste sig. Började resa sig mot bordet i stora rummet och genom att dra sig upp mot hagens väggar. Han reste sig, log och släppte. Han visste att dunsen skulle komma, blundade och förberedde smällen. Skrattade, klappade i händerna. Driften att stå, att sitta, att lära sig, vann över det onda. Till slut lärde han sig att först böja på knäna, att sedan sänka rumpan mot golvet. Han lärde sig att stå, balansera. En dag släppte han taget och tog ett par steg. I början av november, hemma hos Louis och Paula. I köket. Vid deras kökslådor. Jag skrek till och förstod inte men förstod. Han var en stor pojke. Ett par dagar senare gick han över köksgolvet. Det tog honom tre dagar att lära sig gå. På två veckor var krypandet ett minne blott. Då gick det plötsligt fort, han erövrade luften, marken, den nya höjden.
Och jag fick vara med. Varje steg, varje ny upplevelse, varje erfarenhet. Jag har fått vara med. Timmarna utan Mika kan räknas på tio fingrar. Dessa fjorton månader. Jag har lagt allt annat åt sidan, med stor medvetenhet valt att skänka honom min fulla närhet, uppmärksamhet, närvaro. Det är det bästa jag gjort. Varje stund, varje timme, varje minut. Så gränslöst värdefull att jag nästan inte vågar andas. Mika. Han kom och förändrade allt, förändrade ljuset, tiden, livet, luften jag andas. Om han kunde ana, om jag kunnat ana.
Han tecknar. Sjunga, slår på knäna. Tavla, för ihop sina perfekta små pekfingertoppar. Klocka, vickar på pekfingret. Frenetiskt. Klockor är för tillfället Mikas besatthet. Han ser klockor överallt, innan någon annan hunnit fundera över dess existens. Hund, slå på benet. Tittut, sätter händerna för munnen. Bok, öppnar händerna framför ansiktet. Han kan låta som en anka, smackar med tungan, som ett lejon, ryter, som en häst och som en apa. Han kan härma en hostning och berätta var man badar, var man byter blöja och stänger och öppnar händerna i olika hastighet som tecken för lampa och bada. Varje dag nya tecken, nya erövringar, nya förmedlingar. En puss och smackande läppar. Han säger MAMMA. Med stora tydliga M. När man säger pappa vinkar han hej då och pekar mot dörren. Hjärtskärande.
Att jag ska börja jobba om en vecka. Jag har inga ord för att avsluta meningen. Meningslösa jobb. Meningslösa pengar.
Det känns som att jag ska gå sönder inuti. Jag ligger vaken om nätterna och tårarna bränner. Mår illa. Av tanken. Att inte vara alltid där. Sedan Mika föddes har jag sagt "Mamma är här, mamma är alltid här".
Varför det inte kan få vara så finns det ingen förklaring till.
Så jag säger stop. Vaknar upp och vägrar att sömnigt acceptera något hela mitt jag skriker är fel. Nu ska det räknas föräldradagar och snålas. Jag gör vad som helst. Jag ska göra mitt allra bästa för att vara hemma så mycket som möjligt med Mika. Efter Martins månader. Det ska gå.
Det måste gå.
Sedan jag senast skrev har så obeskrivligt mycket hänt. Han reste sig. Började resa sig mot bordet i stora rummet och genom att dra sig upp mot hagens väggar. Han reste sig, log och släppte. Han visste att dunsen skulle komma, blundade och förberedde smällen. Skrattade, klappade i händerna. Driften att stå, att sitta, att lära sig, vann över det onda. Till slut lärde han sig att först böja på knäna, att sedan sänka rumpan mot golvet. Han lärde sig att stå, balansera. En dag släppte han taget och tog ett par steg. I början av november, hemma hos Louis och Paula. I köket. Vid deras kökslådor. Jag skrek till och förstod inte men förstod. Han var en stor pojke. Ett par dagar senare gick han över köksgolvet. Det tog honom tre dagar att lära sig gå. På två veckor var krypandet ett minne blott. Då gick det plötsligt fort, han erövrade luften, marken, den nya höjden.
Och jag fick vara med. Varje steg, varje ny upplevelse, varje erfarenhet. Jag har fått vara med. Timmarna utan Mika kan räknas på tio fingrar. Dessa fjorton månader. Jag har lagt allt annat åt sidan, med stor medvetenhet valt att skänka honom min fulla närhet, uppmärksamhet, närvaro. Det är det bästa jag gjort. Varje stund, varje timme, varje minut. Så gränslöst värdefull att jag nästan inte vågar andas. Mika. Han kom och förändrade allt, förändrade ljuset, tiden, livet, luften jag andas. Om han kunde ana, om jag kunnat ana.
Han tecknar. Sjunga, slår på knäna. Tavla, för ihop sina perfekta små pekfingertoppar. Klocka, vickar på pekfingret. Frenetiskt. Klockor är för tillfället Mikas besatthet. Han ser klockor överallt, innan någon annan hunnit fundera över dess existens. Hund, slå på benet. Tittut, sätter händerna för munnen. Bok, öppnar händerna framför ansiktet. Han kan låta som en anka, smackar med tungan, som ett lejon, ryter, som en häst och som en apa. Han kan härma en hostning och berätta var man badar, var man byter blöja och stänger och öppnar händerna i olika hastighet som tecken för lampa och bada. Varje dag nya tecken, nya erövringar, nya förmedlingar. En puss och smackande läppar. Han säger MAMMA. Med stora tydliga M. När man säger pappa vinkar han hej då och pekar mot dörren. Hjärtskärande.
Att jag ska börja jobba om en vecka. Jag har inga ord för att avsluta meningen. Meningslösa jobb. Meningslösa pengar.
Det känns som att jag ska gå sönder inuti. Jag ligger vaken om nätterna och tårarna bränner. Mår illa. Av tanken. Att inte vara alltid där. Sedan Mika föddes har jag sagt "Mamma är här, mamma är alltid här".
Varför det inte kan få vara så finns det ingen förklaring till.
Så jag säger stop. Vaknar upp och vägrar att sömnigt acceptera något hela mitt jag skriker är fel. Nu ska det räknas föräldradagar och snålas. Jag gör vad som helst. Jag ska göra mitt allra bästa för att vara hemma så mycket som möjligt med Mika. Efter Martins månader. Det ska gå.
Det måste gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar