Tänder, Grey´s och fåglar

Mika har aningen till en tand. Stort.
Han har även börjat säga Dadadadadadadada. Också stort.

Jag har nog verkligen fått en släng av mamma-sleven. Den som vi alla känner igen från mormödrar, farmödrar och mammor. Glädjen över att få i någon annan mat. Idag matade jag fåglar med Mika ouppätna bröd. Första gången på många år. Och kände en underlig tillfredsställelse när de hungriga änderna kastade sig över brödbitarna. Ät, ät, ät, ät, överlev. Det är något som väcks i en när man får barn.

När Grey's anatomys manusförfattare skulle slå till med en riktigt spännande säsongsavslutning och se till att Meredith tvingas till akut kejsarsnitt drar de till med...ansiktsbjudning. Otippat. Been there, done that.

Jobb o jobb o jobb

Martin jobbar. Officiellt 95%. Plussa på alla konserter, arr, rep osv och vi hamnar på vad känns som flera tusen procent. Det är för mycket.
Tid vinner över pengar.
Kom hem älskling.

Sunt förnuft

Sunt förnuft.
Det är den enda hänvisning man får både som gravid och nybliven förälder.
Använd sunt förnuft.
Det kanske fungerade för nåt år sedan. Det kanske fungerar för en pappa, i alla fall om man är som Martin. Mitt sunda förnuft byttes först ut mot ett graviditetsförnuft. Ett graviditetsförnuft är helt ute och cyklar. Sedan ersattes detta av ett förstagångsmammaförnuft. Det kan ibland vara än mer förvirrat med fantasifullt kreativ logik som kan få även mig själv att häpna.

Men just det. Man blir ju inte bara hänvisad till det sunda förnuftet. Man ska ju följa sin magkänsla också.
Okeeej. Jamen då känns ju allt genast mycket mer balanserat...

Koka

Ny vattenflaska till Mika. Bristfällig instruktionsbok. Står inget om man ska eller böra koka den innan användning. Jag har en hel byrålåda full med instruktionsanvisningar för olika flaskor, muggar, nappar etc. Vad tål vad, vilken värme, vilken plast, fritt från allt...för att kunna dubbelkolla en orolig natt.

Men den nya flaskan. Tål micro och maskindisk. Men bör den kokas? Jag diskar den och funderar på allt han får i sin mun. Om den skulle kokas borde vi nog koka hela Kompassens öppna förskola, Mikas egna händer, mitt hår och alla böckerna. Och så vidare.

Jag diskar. Sköljer i kallvatten.

Den lilla munnen. Den lilla magen. Må den skonas från allt ont.

Brännan

Jag har fått en "Barnvagnsbränna"...Solbränd på handryggen fram till jackkanten.
Ha!

7 månader

Mika är 7 månader idag.
Inte klokt.
När jag tittar på badbilderna från första badet och jämför med dagens kan jag inte för mitt liv förstå att det är samma barn, att han, min Mika, var så liten. Han som var så stor, redan från början.
Han är fantastisk. Punkt.
Idag höll han i "havet" på sångstunden. Jag blev så himla stolt. Allt snack, allt prat och alla gånger man hört om det viktiga i att barnen deltar, blir sedda och bekräftade...nu känns det i hjärtat. Att se honom bli en del av sången, gemenskapen och kunna själv, delta, kommunicera. Wow. Tänk vad det kan kännas med så mycket känslor i bröstet.

Annars har vi kämpat vidare med sjukdomarna. Martin var på vårdcentralen igår men verkar äntligen bättre. Mika har fått utslag i hela ansiktet, men vi antar att det är detta vi kallar vardag. Om bara hälsan håller för att kunna gå ut, eller gå över huvud taget, och äta och skratta, så får vi vara nöjda.

Mika har krypfrustration. Han vill. Han vill så otroligt mycket. Han kan...nästan...krypa. Han griper tag, han slänger upp benen, han trycker huvudet i backen och millimeter för millimeter...jo, han tar sig framåt. Till golvkanten där han belåtet klappar på parketten och förbereder sig för att fortsätta...just det, genom att dänga huvudet ner i backen.
Tänk "fjärilsim på land" så är ni ungefär rätt. Han är så duktig. Det man inte har i kroppen får man ha i huvudet. Bokstavligt talat.

7 månader. Hade jag hört om ett annat barn som var 7 månader hade jag tyckt att det var ett stort barn. Föräldrarna erfarna. Jag hade bett om råd, lyssnat och tyckt att de borde lärt sig att balansera sitt liv vid detta laget.
Varför känns det som att han nyss landade hos oss. Att det fortfarande skälver inom mig bara att ha honom nära, att vardagen fortfarande är ett kaos med honom som enda möjliga fokus. Att det inte finns plats för en sekund av något annat än Mika, Mika, Mika och att det är precis så det ska vara. Hur ska jag klara att göra något annat med mitt liv än att bara få vara nära mitt lilla underverk? När inget annat längre spelar någon roll.

7 månader. 7 underbara, underbara, underbara, livsförändrande månader. 

Sjukdom

Vi har varit sjuka sedan mitten av mars. Någon i familjen har pingpongat virus och bakterier till en annan av oss och nu undrar man ju hur länge det kan vara så här, och hur länge man egentligen orkar. Att ha barn handlar mycket om sjukvård. Sjukvård och mat.

Emellan influensa och förkylningar har Mika fått sängen nedspilld med rengöringsmedel, en lampa (som jag trodde var en sådan där modern kvicksilver-lampa) krossades under storstädning inför lägenhetsvisning och Mika kräktes ner sin säng så att det rann ner i vägguttaget och orsakade strömavbrott. Bland annat.

Det senaste är krupp. Falsk krupp eftersom vi hoppas att det inte är difteri (han hann precis få sin vaccination innan detta bröt ut). En stackars, stackars, stackars liten, liten, liten kille med hosta och andnöd fick springas ut och in i den kalla luften innan det bar av till akuten.

Nu rosslar och hostar han som en lungsjuk gubbe och blir så ledsen om vartannat att den hesa stämman skär som vassa, rostiga knivar i mitt bröst. Ögonen rinner och han vill inte äta, vilket är något av det absolut värsta jag kan uppleva. Samtidigt har min influensa dragit smärta över ryggen och jag kan inte lyfta eller gå utan att det smärtar i ländryggen. Vilken soppa.

Glädjen över att han erövrat sin sittvagn och att vi ska börja på babysim blev kort. Nu hoppas och ber vi på hälsa. Lite längre än några dagar i sträck.

Pånyttfödelse

Helenas blogg har återuppstått...

Det var meningen att vara lite mer uthållig i bloggskrivandet men något lamslående kom i vägen. Hemkommen från den där Thailandsresan var jag...gravid! (Var faktiskt gravid redan när vi åkte dit...) Och blev inte alls en gravidyoga-ätandes fruktsmoothies-harmonisk gravid person. Jag mådde matförgiftad i 20 veckor och kräktes tills blodkärlen sprack i ansikte och hals. Sedan lämnade vi Kunming som luktade sopor och gammal fritös och kom till Malmö som luktade vårregn och syrener. I oktober kom Mika, efter fyra dygn av värkar, ansiktsbjudning och akut kejsarsnitt då jag började stänga mig igen efter att ha kommit halvvägs...man kan uppenbarligen göra det...Livmoderhalsen började svullna och jag (och morfinet och lustgasen) som var beredd att krysta på fick alltså istället frågan om jag ville vara med i en undersökning om kejsarsnitt, träffa en narkosläkare som såg ut att vara 15 år yngre än mig själv och bli snittad... Och så kom han, vårt underverk! Mika Folke Egon Berggren. Oklar vikt, eftersom han antagligen är felvägd, men 54 cm lång. Efter amningsverkstad, stor oro, viktpendlingar och livsomställning på bred front är jag nu här. Helenas värld, helt annorlunda mot tidigare. Tusen tankar brottas i min hjärna och kanske kan allt bli lite klarare om jag får utlopp för några av dem här. Du läser på egen risk. Detta kommer att bli ett bollplank för mig själv och förhoppningsvis ett sätt att minnas det som driver förbi.

Nu är Mika 6 månader och jag ska försöka få några minuter över då och då till att skriva lite. Med tanke på hur det gick sist kan jag inte lova något.

Just nu i mitt huvud:

"Ja, visst gör det ont när knoppar brister" återkommer ofta. Är fortfarande hormonkänslig (eh, och helt enkelt mig själv, hur länge kan man skylla på något annat?) och gråter när jag tänker igenom dikten, likaså när jag sjöng Teddybjörnen Fredriksson och Fattig Bonddräng för Mika. Gråter i allmänhet mycket i dessa mammatider.

Ersättning har blivit Tillägg. Och totalförvirring. Livsmedelsverket och BVC säger emot varandra. Jag är vansinnig och panikslagen. Det får räcka om den härvan.

Martin jobbar alldeles för mycket.

Klockan är 21.15 och det är på tok för sent för mig att vara uppe nu om jag ska orka natten, och morgonen, och förmiddagen, och lunchen, och eftermiddagen...för att inte tala om kvällen. Det är många sånger, många ramsor, många skedar gröt, många lyft, många skratt, mycket lek och massa underbar tid med Mika jag vill vara så pigg jag kan till.

Avslutar med en bön för Mika. Han somnade bums efter vällingen. Hann inte be "Gud som haver barnen kär, se till Mika som liten är" med honom. Men det gör jag nu. Sov i beskydd min älskade lille ängel. (Hormonerna, eller? Gråter såklart igen)