Helenas blogg har återuppstått...
Det var meningen att vara lite mer uthållig i bloggskrivandet men något lamslående kom i vägen. Hemkommen från den där Thailandsresan var jag...gravid! (Var faktiskt gravid redan när vi åkte dit...) Och blev inte alls en gravidyoga-ätandes fruktsmoothies-harmonisk gravid person. Jag mådde matförgiftad i 20 veckor och kräktes tills blodkärlen sprack i ansikte och hals. Sedan lämnade vi Kunming som luktade sopor och gammal fritös och kom till Malmö som luktade vårregn och syrener. I oktober kom Mika, efter fyra dygn av värkar, ansiktsbjudning och akut kejsarsnitt då jag började stänga mig igen efter att ha kommit halvvägs...man kan uppenbarligen göra det...Livmoderhalsen började svullna och jag (och morfinet och lustgasen) som var beredd att krysta på fick alltså istället frågan om jag ville vara med i en undersökning om kejsarsnitt, träffa en narkosläkare som såg ut att vara 15 år yngre än mig själv och bli snittad... Och så kom han, vårt underverk! Mika Folke Egon Berggren. Oklar vikt, eftersom han antagligen är felvägd, men 54 cm lång. Efter amningsverkstad, stor oro, viktpendlingar och livsomställning på bred front är jag nu här. Helenas värld, helt annorlunda mot tidigare. Tusen tankar brottas i min hjärna och kanske kan allt bli lite klarare om jag får utlopp för några av dem här. Du läser på egen risk. Detta kommer att bli ett bollplank för mig själv och förhoppningsvis ett sätt att minnas det som driver förbi.
Nu är Mika 6 månader och jag ska försöka få några minuter över då och då till att skriva lite. Med tanke på hur det gick sist kan jag inte lova något.
Just nu i mitt huvud:
"Ja, visst gör det ont när knoppar brister" återkommer ofta. Är fortfarande hormonkänslig (eh, och helt enkelt mig själv, hur länge kan man skylla på något annat?) och gråter när jag tänker igenom dikten, likaså när jag sjöng Teddybjörnen Fredriksson och Fattig Bonddräng för Mika. Gråter i allmänhet mycket i dessa mammatider.
Ersättning har blivit Tillägg. Och totalförvirring. Livsmedelsverket och BVC säger emot varandra. Jag är vansinnig och panikslagen. Det får räcka om den härvan.
Martin jobbar alldeles för mycket.
Klockan är 21.15 och det är på tok för sent för mig att vara uppe nu om jag ska orka natten, och morgonen, och förmiddagen, och lunchen, och eftermiddagen...för att inte tala om kvällen. Det är många sånger, många ramsor, många skedar gröt, många lyft, många skratt, mycket lek och massa underbar tid med Mika jag vill vara så pigg jag kan till.
Avslutar med en bön för Mika. Han somnade bums efter vällingen. Hann inte be "Gud som haver barnen kär, se till Mika som liten är" med honom. Men det gör jag nu. Sov i beskydd min älskade lille ängel. (Hormonerna, eller? Gråter såklart igen)
Det var meningen att vara lite mer uthållig i bloggskrivandet men något lamslående kom i vägen. Hemkommen från den där Thailandsresan var jag...gravid! (Var faktiskt gravid redan när vi åkte dit...) Och blev inte alls en gravidyoga-ätandes fruktsmoothies-harmonisk gravid person. Jag mådde matförgiftad i 20 veckor och kräktes tills blodkärlen sprack i ansikte och hals. Sedan lämnade vi Kunming som luktade sopor och gammal fritös och kom till Malmö som luktade vårregn och syrener. I oktober kom Mika, efter fyra dygn av värkar, ansiktsbjudning och akut kejsarsnitt då jag började stänga mig igen efter att ha kommit halvvägs...man kan uppenbarligen göra det...Livmoderhalsen började svullna och jag (och morfinet och lustgasen) som var beredd att krysta på fick alltså istället frågan om jag ville vara med i en undersökning om kejsarsnitt, träffa en narkosläkare som såg ut att vara 15 år yngre än mig själv och bli snittad... Och så kom han, vårt underverk! Mika Folke Egon Berggren. Oklar vikt, eftersom han antagligen är felvägd, men 54 cm lång. Efter amningsverkstad, stor oro, viktpendlingar och livsomställning på bred front är jag nu här. Helenas värld, helt annorlunda mot tidigare. Tusen tankar brottas i min hjärna och kanske kan allt bli lite klarare om jag får utlopp för några av dem här. Du läser på egen risk. Detta kommer att bli ett bollplank för mig själv och förhoppningsvis ett sätt att minnas det som driver förbi.
Nu är Mika 6 månader och jag ska försöka få några minuter över då och då till att skriva lite. Med tanke på hur det gick sist kan jag inte lova något.
Just nu i mitt huvud:
"Ja, visst gör det ont när knoppar brister" återkommer ofta. Är fortfarande hormonkänslig (eh, och helt enkelt mig själv, hur länge kan man skylla på något annat?) och gråter när jag tänker igenom dikten, likaså när jag sjöng Teddybjörnen Fredriksson och Fattig Bonddräng för Mika. Gråter i allmänhet mycket i dessa mammatider.
Ersättning har blivit Tillägg. Och totalförvirring. Livsmedelsverket och BVC säger emot varandra. Jag är vansinnig och panikslagen. Det får räcka om den härvan.
Martin jobbar alldeles för mycket.
Klockan är 21.15 och det är på tok för sent för mig att vara uppe nu om jag ska orka natten, och morgonen, och förmiddagen, och lunchen, och eftermiddagen...för att inte tala om kvällen. Det är många sånger, många ramsor, många skedar gröt, många lyft, många skratt, mycket lek och massa underbar tid med Mika jag vill vara så pigg jag kan till.
Avslutar med en bön för Mika. Han somnade bums efter vällingen. Hann inte be "Gud som haver barnen kär, se till Mika som liten är" med honom. Men det gör jag nu. Sov i beskydd min älskade lille ängel. (Hormonerna, eller? Gråter såklart igen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar