Mika är 7 månader idag.
Inte klokt.
När jag tittar på badbilderna från första badet och jämför med dagens kan jag inte för mitt liv förstå att det är samma barn, att han, min Mika, var så liten. Han som var så stor, redan från början.
Han är fantastisk. Punkt.
Idag höll han i "havet" på sångstunden. Jag blev så himla stolt. Allt snack, allt prat och alla gånger man hört om det viktiga i att barnen deltar, blir sedda och bekräftade...nu känns det i hjärtat. Att se honom bli en del av sången, gemenskapen och kunna själv, delta, kommunicera. Wow. Tänk vad det kan kännas med så mycket känslor i bröstet.
Annars har vi kämpat vidare med sjukdomarna. Martin var på vårdcentralen igår men verkar äntligen bättre. Mika har fått utslag i hela ansiktet, men vi antar att det är detta vi kallar vardag. Om bara hälsan håller för att kunna gå ut, eller gå över huvud taget, och äta och skratta, så får vi vara nöjda.
Mika har krypfrustration. Han vill. Han vill så otroligt mycket. Han kan...nästan...krypa. Han griper tag, han slänger upp benen, han trycker huvudet i backen och millimeter för millimeter...jo, han tar sig framåt. Till golvkanten där han belåtet klappar på parketten och förbereder sig för att fortsätta...just det, genom att dänga huvudet ner i backen.
Tänk "fjärilsim på land" så är ni ungefär rätt. Han är så duktig. Det man inte har i kroppen får man ha i huvudet. Bokstavligt talat.
7 månader. Hade jag hört om ett annat barn som var 7 månader hade jag tyckt att det var ett stort barn. Föräldrarna erfarna. Jag hade bett om råd, lyssnat och tyckt att de borde lärt sig att balansera sitt liv vid detta laget.
Varför känns det som att han nyss landade hos oss. Att det fortfarande skälver inom mig bara att ha honom nära, att vardagen fortfarande är ett kaos med honom som enda möjliga fokus. Att det inte finns plats för en sekund av något annat än Mika, Mika, Mika och att det är precis så det ska vara. Hur ska jag klara att göra något annat med mitt liv än att bara få vara nära mitt lilla underverk? När inget annat längre spelar någon roll.
7 månader. 7 underbara, underbara, underbara, livsförändrande månader.
Inte klokt.
När jag tittar på badbilderna från första badet och jämför med dagens kan jag inte för mitt liv förstå att det är samma barn, att han, min Mika, var så liten. Han som var så stor, redan från början.
Han är fantastisk. Punkt.
Idag höll han i "havet" på sångstunden. Jag blev så himla stolt. Allt snack, allt prat och alla gånger man hört om det viktiga i att barnen deltar, blir sedda och bekräftade...nu känns det i hjärtat. Att se honom bli en del av sången, gemenskapen och kunna själv, delta, kommunicera. Wow. Tänk vad det kan kännas med så mycket känslor i bröstet.
Annars har vi kämpat vidare med sjukdomarna. Martin var på vårdcentralen igår men verkar äntligen bättre. Mika har fått utslag i hela ansiktet, men vi antar att det är detta vi kallar vardag. Om bara hälsan håller för att kunna gå ut, eller gå över huvud taget, och äta och skratta, så får vi vara nöjda.
Mika har krypfrustration. Han vill. Han vill så otroligt mycket. Han kan...nästan...krypa. Han griper tag, han slänger upp benen, han trycker huvudet i backen och millimeter för millimeter...jo, han tar sig framåt. Till golvkanten där han belåtet klappar på parketten och förbereder sig för att fortsätta...just det, genom att dänga huvudet ner i backen.
Tänk "fjärilsim på land" så är ni ungefär rätt. Han är så duktig. Det man inte har i kroppen får man ha i huvudet. Bokstavligt talat.
7 månader. Hade jag hört om ett annat barn som var 7 månader hade jag tyckt att det var ett stort barn. Föräldrarna erfarna. Jag hade bett om råd, lyssnat och tyckt att de borde lärt sig att balansera sitt liv vid detta laget.
Varför känns det som att han nyss landade hos oss. Att det fortfarande skälver inom mig bara att ha honom nära, att vardagen fortfarande är ett kaos med honom som enda möjliga fokus. Att det inte finns plats för en sekund av något annat än Mika, Mika, Mika och att det är precis så det ska vara. Hur ska jag klara att göra något annat med mitt liv än att bara få vara nära mitt lilla underverk? När inget annat längre spelar någon roll.
7 månader. 7 underbara, underbara, underbara, livsförändrande månader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar