Seved

Packar. Tömmer. Tar ner.
Nakna väggar och tomma golv.
I lägenheten på Sevedsplan kysstes jag och Martin för första gången. Där blev vi tillsammans första gången. Där valde vi förlovningsringar och där planerade vi vårt bröllop. Vi var gravida och överlevde fyra dygn av värkar tillsammans. Detta var det hem vi välkomnade Mika till. Här har det ammats, vakats, haft kruppanfall, lekts och längtats.
I lägenheten på Sevedsplan har vi dansat, skrattat, svettats, skapat, köpt våra första gemensamma möbler och planerat liv och levt.
Det är en bra lägenhet, fylld av minnen.

Innergården är full av lösa hundar som skrämmer slag på mig, torktumlaren har inte fungerat på hela sommaren och folk lämnar gamla parfymerade tvättmedelsrester i maskinerna. För tillfället har vi inget varmvatten och det är fullt med folk som skriker på torget om nätterna. Men det spelar ingen roll. Nu är det hemma och jag har en klump i halsen medan jag funderar på om det någonsin kommer att kännas hemma någon annanstans.

Mika och den fria viljan

Mika har en vilja. En uppenbar sådan. Han vill ha sin vattenflaska själv. Dricka, leka, snurra, känna, spruta vatten, banka den i bordet. Får han inte den tittar han indignerat på mig, skriker "mammammammammam" och vrålar ut sin ilska. Han matvägrar och blir högröd i ansiktet. Det är blåbär, vatten och spagetti överallt.
Vilken vilja, vilken kommunikation, vilken envishet. Jag är förstummad, road och lite förskräckt. Vad får man egentligen om man korsar Helena och Martin Berggren?

Liten och trött. Sov länge, länge på lunchen men vägrar sova under eftermiddagen. Vi vaggar, sjunger, vankar, åker till och med en sväng med bilen. Han vill till dörrhandtagen. Hur trött han än är kan ett dörrhandtag hålla honom vaken. Det och dragkedjor. Glänser, lockar. Han vrider sina tio kilo i min famn. Vill inte, vill inte, vet vad det innebär när jag går in i sovrummet.
Så han är trött. När kvällen kommer vrider han sig, snurrar, till och med mer än vanligt. Somnar tungt i min famn efter vällingen. Vi borstar tänderna i sömnen. Förvånat inser vi att mammas falkögon sett rätt. Problemtänderna som varit gråa är plötsligt nästan helt vita. Vad har hänt? Må det förblir vitt.

Mika sover genom fluor och undersökning. Hamnar i sängen och drar ihop sig till muslimbedjande knyte. Vi tittar på och andas ut. Sömn, att det kan kännas så gott när han får sova. Landa, ladda.
Vi vänder oss mot banankartonger och packning. Han ska få ett nytt hem, vi vill ge honom det bästa vi kan, men har ingen aning om vad som väntar. Snart kan du inte krypa som du brukar mer, inte ta sats och hamna vid den röda byrån, känna lite på nätkorgen och därefter bege dig mot hallen, stanna till vid däcken på vagnen som du inte får röra, fortsätta mot uttaget som du inte heller får röra. Titta på mamma, titta på uttaget, titta på mamma. Vända mot dörrmattan, känna, fippla med fingrarna. Eller åt andra håller, krypa under stolen, in under bordet, känna på plastlådan och de svarta papplådorna. Ta sats mot stolen och dra lite i snörena till dynan. Eller in i sovrummet, rulla runt på fällen och nästan försvinna in under sängen.

Snart finns det inte mer. Hemma. Nya äventyr och ny trygghet. Jag ber att vi alla ska finna en ro och ett hem. Speciellt älskade Mika. Att han ska finna en plats att sova tryggt på, att andas djupt på. En plats att växa på. Vi vill ge dig det bästa vi kan. Men har ingen aning om vad som väntar.

9 månader

Så var det dags igen. Den 24:e. 

Mika blir 9 månader. Stor kille. Lämnar Sevedsplan bakom sig. Också Kompassens öppna förskola där vi varit på sångstund nästa varje dag. Den kommer vi att sakna. Mika sitter i ringen och lyser av glädje i en fantastisk mångfald. På Kompassen leker han med största naturlighet med barn och föräldrar av alla slag, från världens alla hörn. Det homosexuella föräldraparet sitter bredvid den afrikanska mamman och den muslimska, helt beslöjade mamman bredvid morfar från Ungern eller lille Gunnars rödlätta pappa och en ung pappa från Sydamerika. Barnen skrattar, sjunger och är nära varandra. Fördel Sevedsplan.

Den senaste månaden har varit fantastisk. Kan det bli bättre än så här, undrar vi? En glad, nöjd, go, storätandes och någorlunda sovandes kille som är det bästa vi någonsin varit med om. Han har varit i parker, på stranden, på Öland, på stan, fått besök från Shanghai och självklart har han hjälpt till alla packa lådor. 

Pappa har haft semester och det är svårt att tänka sig att det inte kommer att fortsätta såhär för alltid. Detta underbara överflöd av tillsammanstid. Vårt vardagsparadis. 

Nu lämnar vi det trygga och kliver in i lånebubblan. Med stora ytor för Mika att köra sina fantastiska kravelrace (han kravlar rekordfort nu) och liten trädgård för utomhussamvaro. Fördel Gunnesbo.

Vår Mika. En unik och enastående liten människa.

Överens

Vi sitter i soffan efter en lång dag och har just avslutat en diskussion. Jag minns inte vad den handlade om men vad det än var så hade vi olika åsikt om det. Enformiga TV program avlöser varandra och avbryts bara av snabbt klippt reklam. Så kommer bilder från ett flyktingläger. Familjer, barn, hemlöshet. Rösten nämner föräldrar som förlorar sina barn. I mängden, svetten, paniken, flykten. Hittar de inte sina barn. Barn som inte hittar sina föräldrar. Men det finns de som hjälper. Som letar upp, återförenar. Martin säger "dem måste vi stödja". Jag säger bara "ja", och alla meningsskiljaktigheter är borta. Direkt in på internet och så är vi månadsgivare. Vi håller hårt i varandra och tittar till Mika.

Vi flyttar till ett nytt hem. Större, finare, tryggare än något vi någonsin varit i närheten av. Tak över huvudet och framför allt varandra. Bara en lätt aning av tanken på att tappa bort, förlora. Den gör mig kräkfärdig, yr, kall. Jag stod på gränsen till Syrien en gång. Golanhöjden i det Heliga Landet. Taggtråd, varmt och vackert. Stilla. Nu förlorar mödrar sina barn. Det får inte hända. Det borde aldrig få hända.

"Jag tycker inte du är seriös nog"

När jag började ta min tro på allvar läste jag Bibeln två gånger från pärm till pärm. Sedan lärde jag mig kinesiska, genom att flytta till Kina och bara umgås med människor som inte talade något annat. Läste sedan kinesiska med andra nördar som också sitter timme ut och timme in och skriver tecken eller diskuterar detta mystiska rike mångtusenåriga historia. Samtidigt gick jag en femårig utbildning i ett ämne (Rytmik) som efter lika lång tid fortfarande är i det närmaste omöjligt att förklara för en utomstående vad det egentligen handlar om. Jag gillar helt enkelt utmaningar. Är det inte svårt är det inte värt något och allt det där.

När jag får Mika kastar jag mig kunskapstörstande och full av entusiasm in i denna nya värld och för första gången får jag kunskapsdödande svar.

1. Helena ställer intresserad en fråga
2. Helena får svaret "oroa dig inte för det"

Detta gäller inte för alla, men tyvärr för en stor del av de sköterskor vi mött. Som tittar på klockan och vill ha ut en så fort som möjligt. Under alla år av undervisning har jag gjort mitt yttersta för att göra mina elever nyfikna, ifrågasättande, kritiska, intresserade och vetgiriga. "Vi bjuder på kunskap" var en jingel under andra läsåret i Kina. Jag förstår att för mycket vetskap i just detta ämne kan göra en orolig och att man inte kan kunna allt, inte heller tror jag att man behöver bli en bättre förälder för det. Självklart är de största delarna sådant man inte kan "veta". Men aldrig förr har jag stött på ett sammanhang där det ses som negativt att vilja gräva djupare.

1. Vad är meningen med livet?

1. Hur använder man egentligen LE i kinesiska?

1. Vad är Rytmik?

Frågor det tar en livstid och älta, diskutera och återupptäcka. Men visst kan man säga "oroa dig inte för det" och bara köra vidare. Först nu upptäcker jag att det nog finns en del människor i samhället som gör just så. Vad trist det verkar vara.

"Jag tycker inte du är seriös nog" stod på en skylt Martin åkte förbi varje dag. Han säger att han tänkte på mig och många av de människor vi stött på under det senaste året. Tack till de läkare och tandläkare som velat bjuda på kunskap. Inte för att den kanske alltid kan användas till något praktiskt. Men för att det är kul och stimulerande att lära sig saker.

Och för att Mika är det viktigaste och mest fascinerande som finns. 

Den bästa stunden

Har haft en av mitt livs finaste kvällar. Mika är i en fas. Han börjar förstå att han är han och att jag är mamma och Martin pappa. Olika människor. Som man kan sträcka sig mot, hålla i, skratta med och kommunicera med. Visst har det funnits samspel. Men som nu tagits till en ny dimension. Gurglande skratt och lek. Riktig lek. På Mikas filt, ett hav av trygghet som han gärna lämnar för att utforska köket, hallen eller sovrummet. I åtta månader har jag gjort allt för att nå dig. Göra dig nöjd, lycklig. Han tittar på mig, PÅ mig, ser mig och ler, skrattar. Lägger huvudet på sned. Smilgropen. Min pojke. Vackrast i världen.

Han har svårt att komma till ro på nätterna, vill inte somna. Har aldrig tyckt om det men vägrar nu nästan falla i sömn. Äntligen, äntligen har vi börjat låta honom sova hos oss. Jag har längtat efter det ända sedan han föddes. Då vaknade vi ständigt i mardrömmar om hur Mika försvunnit under kuddar och täcken och vågade inte ha honom i värmen, böket och trängseln. Men nu. Nu sover han bredvid mig. Rör vid mig, håller i håret. Som om han vill ha mig nära, medvetet. En hand i pappas lugg och ett grepp om min hästsvans. Så somnar han. Då sover han tryggt.

Det kommer att vara en livsuppgift att klara av att uppfostra honom till en självständig individ. Allt det jag önskar honom. När hjärtat så gärna vill att han ska behöva mig, ty sig till mig och vara tryggast hos mig. Jag bävar för tonårsrevolter och jordenruntresor. Egna tankar han ska tänka och skratt och hemligheter han ska ha med andra. Allt det jag önskar honom.
Han somnar i pappas famn. Pappa måste också få plats. Pappa måste också få vara närmast.
Jag önskar den fria, generösa kärleken för Mika. Kärleken är tålmodig och god. Den är inte självisk. Allt bär den. Allt tror den, och allt uthärdar den.

Ge mig mer av den kärleken.  

Handla rätt

Har köpt boken "Handla rätt för en giftfri barndom". Att handla rätt, men också att fysiskt handla rätt. Hur handla rätt? Det finns så mycket att lära sig och det är en hård skola. Kemikalieinspektionens broschyr fick jag maken att lusläsa. Jag googlar ekoleksaker och bambutandborstar. Tvättar, slänger, läser, lär mig, gör om gör rätt...Det är farligt att leva. Dyrt att "handla rätt", svårt att veta så mycket. Och informationsskrifterna lämnar så mycket att önska. Vem ska man fråga, var ska man gräva för att nå djupare?

Springer en löprunda för första gången efter diskbråck, graviditet och förlossning. Rensar hjärna, lungor, psyke. Hur finner man balans och sans? Hur får man lugnt samvete och var drar man sina gränser? Var drar VI våra gränser? Jag och maken har en fotbollsplan mellan våra uppfattningar. Jag kan se honom glatt vinkande på andra sidan, lyckligt ovetande och lyckligt ignorerande vad man bör och vad som är bäst enligt en liten insiktsfull skara.

Hur lever man i världen, men inte av världen. Även när det gäller kemikalier, solskydd och mat?

Så har vi två vänner, som är så duktiga på glasnappflaskor och ekoprodukter till sitt barn som fått dåliga nyheter angående tvåan i magen. Vi blir tillfrågade att be för den ofödda, i tron på mirakel. Jag gråter i makens famn över deras smärta och perspektiven vidgas.

Alla glasflaskor i världen kunde inte hindra detta.

Kan det bli bättre?

Jag vill stanna tiden nu. Mika är så perfekt. Äter bra, gosar, ler, busar, leker, kommunicerar, rör sig, kravlar, skrattar, tittar, svarar, vinkar (peppar, peppar ta i trä)...

Jag viker urväxta babykläder och tänker, att nu kan det väl inte bli bättre. Jag vill stanna tiden. Han behöver inte bli större. Det måste vara den bästa tiden just nu.

Den korta stunden

Igår kväll låg jag och lyssnade på hans andning. Den som betyder allt för mig. Att du andas, att du lever, finns till. Min lille gosse. Det kramar så hårt om mitt hjärtat att jag nästan inte kan andas själv. Du lever, du finns. Sedan du kom är livet något helt nytt. Det uppfyller hela mig och lämnar inte plats för något annat.
"Så älskade Gud världen att han gav den sin enfödde son". Så stora de orden blir nu. Att ge sin enfödde son. Gud som en mor. Ett modershjärta.
Och så avgörande att det finns någon att söka beskydd hos. I denna värld, där så många faror hotar.

Vibeke Olsson skrev "den korta stunden mellan ännu inte och för alltid för sent". Det är den jag fruktar. Och ber om beskydd för. Du som är större, bevara oss från "för alltid för sent". Du som vet hur det känns när kärleken är så stor att man knappast kan andas.

Första gången

För första gången sedan Mika föddes är han iväg med pappa på ärende medan jag cyklar och handlar. Jag kommer hem och ingen är där. Jag strosar runt själv hemma i lägenheten. Tyst. Tomt. Vagnen är borta. Känns spöklikt. Ensamt.