Överens

Vi sitter i soffan efter en lång dag och har just avslutat en diskussion. Jag minns inte vad den handlade om men vad det än var så hade vi olika åsikt om det. Enformiga TV program avlöser varandra och avbryts bara av snabbt klippt reklam. Så kommer bilder från ett flyktingläger. Familjer, barn, hemlöshet. Rösten nämner föräldrar som förlorar sina barn. I mängden, svetten, paniken, flykten. Hittar de inte sina barn. Barn som inte hittar sina föräldrar. Men det finns de som hjälper. Som letar upp, återförenar. Martin säger "dem måste vi stödja". Jag säger bara "ja", och alla meningsskiljaktigheter är borta. Direkt in på internet och så är vi månadsgivare. Vi håller hårt i varandra och tittar till Mika.

Vi flyttar till ett nytt hem. Större, finare, tryggare än något vi någonsin varit i närheten av. Tak över huvudet och framför allt varandra. Bara en lätt aning av tanken på att tappa bort, förlora. Den gör mig kräkfärdig, yr, kall. Jag stod på gränsen till Syrien en gång. Golanhöjden i det Heliga Landet. Taggtråd, varmt och vackert. Stilla. Nu förlorar mödrar sina barn. Det får inte hända. Det borde aldrig få hända.