Har haft en av mitt livs finaste kvällar. Mika är i en fas. Han börjar förstå att han är han och att jag är mamma och Martin pappa. Olika människor. Som man kan sträcka sig mot, hålla i, skratta med och kommunicera med. Visst har det funnits samspel. Men som nu tagits till en ny dimension. Gurglande skratt och lek. Riktig lek. På Mikas filt, ett hav av trygghet som han gärna lämnar för att utforska köket, hallen eller sovrummet. I åtta månader har jag gjort allt för att nå dig. Göra dig nöjd, lycklig. Han tittar på mig, PÅ mig, ser mig och ler, skrattar. Lägger huvudet på sned. Smilgropen. Min pojke. Vackrast i världen.
Han har svårt att komma till ro på nätterna, vill inte somna. Har aldrig tyckt om det men vägrar nu nästan falla i sömn. Äntligen, äntligen har vi börjat låta honom sova hos oss. Jag har längtat efter det ända sedan han föddes. Då vaknade vi ständigt i mardrömmar om hur Mika försvunnit under kuddar och täcken och vågade inte ha honom i värmen, böket och trängseln. Men nu. Nu sover han bredvid mig. Rör vid mig, håller i håret. Som om han vill ha mig nära, medvetet. En hand i pappas lugg och ett grepp om min hästsvans. Så somnar han. Då sover han tryggt.
Det kommer att vara en livsuppgift att klara av att uppfostra honom till en självständig individ. Allt det jag önskar honom. När hjärtat så gärna vill att han ska behöva mig, ty sig till mig och vara tryggast hos mig. Jag bävar för tonårsrevolter och jordenruntresor. Egna tankar han ska tänka och skratt och hemligheter han ska ha med andra. Allt det jag önskar honom.
Han somnar i pappas famn. Pappa måste också få plats. Pappa måste också få vara närmast.
Jag önskar den fria, generösa kärleken för Mika. Kärleken är tålmodig och god. Den är inte självisk. Allt bär den. Allt tror den, och allt uthärdar den.
Ge mig mer av den kärleken.
Han har svårt att komma till ro på nätterna, vill inte somna. Har aldrig tyckt om det men vägrar nu nästan falla i sömn. Äntligen, äntligen har vi börjat låta honom sova hos oss. Jag har längtat efter det ända sedan han föddes. Då vaknade vi ständigt i mardrömmar om hur Mika försvunnit under kuddar och täcken och vågade inte ha honom i värmen, böket och trängseln. Men nu. Nu sover han bredvid mig. Rör vid mig, håller i håret. Som om han vill ha mig nära, medvetet. En hand i pappas lugg och ett grepp om min hästsvans. Så somnar han. Då sover han tryggt.
Det kommer att vara en livsuppgift att klara av att uppfostra honom till en självständig individ. Allt det jag önskar honom. När hjärtat så gärna vill att han ska behöva mig, ty sig till mig och vara tryggast hos mig. Jag bävar för tonårsrevolter och jordenruntresor. Egna tankar han ska tänka och skratt och hemligheter han ska ha med andra. Allt det jag önskar honom.
Han somnar i pappas famn. Pappa måste också få plats. Pappa måste också få vara närmast.
Jag önskar den fria, generösa kärleken för Mika. Kärleken är tålmodig och god. Den är inte självisk. Allt bär den. Allt tror den, och allt uthärdar den.
Ge mig mer av den kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar