Mika har en vilja. En uppenbar sådan. Han vill ha sin vattenflaska själv. Dricka, leka, snurra, känna, spruta vatten, banka den i bordet. Får han inte den tittar han indignerat på mig, skriker "mammammammammam" och vrålar ut sin ilska. Han matvägrar och blir högröd i ansiktet. Det är blåbär, vatten och spagetti överallt.
Vilken vilja, vilken kommunikation, vilken envishet. Jag är förstummad, road och lite förskräckt. Vad får man egentligen om man korsar Helena och Martin Berggren?
Liten och trött. Sov länge, länge på lunchen men vägrar sova under eftermiddagen. Vi vaggar, sjunger, vankar, åker till och med en sväng med bilen. Han vill till dörrhandtagen. Hur trött han än är kan ett dörrhandtag hålla honom vaken. Det och dragkedjor. Glänser, lockar. Han vrider sina tio kilo i min famn. Vill inte, vill inte, vet vad det innebär när jag går in i sovrummet.
Så han är trött. När kvällen kommer vrider han sig, snurrar, till och med mer än vanligt. Somnar tungt i min famn efter vällingen. Vi borstar tänderna i sömnen. Förvånat inser vi att mammas falkögon sett rätt. Problemtänderna som varit gråa är plötsligt nästan helt vita. Vad har hänt? Må det förblir vitt.
Mika sover genom fluor och undersökning. Hamnar i sängen och drar ihop sig till muslimbedjande knyte. Vi tittar på och andas ut. Sömn, att det kan kännas så gott när han får sova. Landa, ladda.
Vi vänder oss mot banankartonger och packning. Han ska få ett nytt hem, vi vill ge honom det bästa vi kan, men har ingen aning om vad som väntar. Snart kan du inte krypa som du brukar mer, inte ta sats och hamna vid den röda byrån, känna lite på nätkorgen och därefter bege dig mot hallen, stanna till vid däcken på vagnen som du inte får röra, fortsätta mot uttaget som du inte heller får röra. Titta på mamma, titta på uttaget, titta på mamma. Vända mot dörrmattan, känna, fippla med fingrarna. Eller åt andra håller, krypa under stolen, in under bordet, känna på plastlådan och de svarta papplådorna. Ta sats mot stolen och dra lite i snörena till dynan. Eller in i sovrummet, rulla runt på fällen och nästan försvinna in under sängen.
Snart finns det inte mer. Hemma. Nya äventyr och ny trygghet. Jag ber att vi alla ska finna en ro och ett hem. Speciellt älskade Mika. Att han ska finna en plats att sova tryggt på, att andas djupt på. En plats att växa på. Vi vill ge dig det bästa vi kan. Men har ingen aning om vad som väntar.
Vilken vilja, vilken kommunikation, vilken envishet. Jag är förstummad, road och lite förskräckt. Vad får man egentligen om man korsar Helena och Martin Berggren?
Liten och trött. Sov länge, länge på lunchen men vägrar sova under eftermiddagen. Vi vaggar, sjunger, vankar, åker till och med en sväng med bilen. Han vill till dörrhandtagen. Hur trött han än är kan ett dörrhandtag hålla honom vaken. Det och dragkedjor. Glänser, lockar. Han vrider sina tio kilo i min famn. Vill inte, vill inte, vet vad det innebär när jag går in i sovrummet.
Så han är trött. När kvällen kommer vrider han sig, snurrar, till och med mer än vanligt. Somnar tungt i min famn efter vällingen. Vi borstar tänderna i sömnen. Förvånat inser vi att mammas falkögon sett rätt. Problemtänderna som varit gråa är plötsligt nästan helt vita. Vad har hänt? Må det förblir vitt.
Mika sover genom fluor och undersökning. Hamnar i sängen och drar ihop sig till muslimbedjande knyte. Vi tittar på och andas ut. Sömn, att det kan kännas så gott när han får sova. Landa, ladda.
Vi vänder oss mot banankartonger och packning. Han ska få ett nytt hem, vi vill ge honom det bästa vi kan, men har ingen aning om vad som väntar. Snart kan du inte krypa som du brukar mer, inte ta sats och hamna vid den röda byrån, känna lite på nätkorgen och därefter bege dig mot hallen, stanna till vid däcken på vagnen som du inte får röra, fortsätta mot uttaget som du inte heller får röra. Titta på mamma, titta på uttaget, titta på mamma. Vända mot dörrmattan, känna, fippla med fingrarna. Eller åt andra håller, krypa under stolen, in under bordet, känna på plastlådan och de svarta papplådorna. Ta sats mot stolen och dra lite i snörena till dynan. Eller in i sovrummet, rulla runt på fällen och nästan försvinna in under sängen.
Snart finns det inte mer. Hemma. Nya äventyr och ny trygghet. Jag ber att vi alla ska finna en ro och ett hem. Speciellt älskade Mika. Att han ska finna en plats att sova tryggt på, att andas djupt på. En plats att växa på. Vi vill ge dig det bästa vi kan. Men har ingen aning om vad som väntar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar