Så stor, så liten

Mika har blivit ett år. Han har vuxit, på längden, bredden, i sinnet, i min famn.
Sedan jag senast skrev har så obeskrivligt mycket hänt. Han reste sig. Började resa sig mot bordet i stora rummet och genom att dra sig upp mot hagens väggar. Han reste sig, log och släppte. Han visste att dunsen skulle komma, blundade och förberedde smällen. Skrattade, klappade i händerna. Driften att stå, att sitta, att lära sig, vann över det onda. Till slut lärde han sig att först böja på knäna, att sedan sänka rumpan mot golvet. Han lärde sig att stå, balansera. En dag släppte han taget och tog ett par steg. I början av november, hemma hos Louis och Paula. I köket. Vid deras kökslådor. Jag skrek till och förstod inte men förstod. Han var en stor pojke. Ett par dagar senare gick han över köksgolvet. Det tog honom tre dagar att lära sig gå. På två veckor var krypandet ett minne blott. Då gick det plötsligt fort, han erövrade luften, marken, den nya höjden.

Och jag fick vara med. Varje steg, varje ny upplevelse, varje erfarenhet. Jag har fått vara med. Timmarna utan Mika kan räknas på tio fingrar. Dessa fjorton månader. Jag har lagt allt annat åt sidan, med stor medvetenhet valt att skänka honom min fulla närhet, uppmärksamhet, närvaro. Det är det bästa jag gjort. Varje stund, varje timme, varje minut. Så gränslöst värdefull att jag nästan inte vågar andas. Mika. Han kom och förändrade allt, förändrade ljuset, tiden, livet, luften jag andas. Om han kunde ana, om jag kunnat ana.

Han tecknar. Sjunga, slår på knäna. Tavla, för ihop sina perfekta små pekfingertoppar. Klocka, vickar på pekfingret. Frenetiskt. Klockor är för tillfället Mikas besatthet. Han ser klockor överallt, innan någon annan hunnit fundera över dess existens. Hund, slå på benet. Tittut, sätter händerna för munnen. Bok, öppnar händerna framför ansiktet. Han kan låta som en anka, smackar med tungan, som ett lejon, ryter, som en häst och som en apa. Han kan härma en hostning och berätta var man badar, var man byter blöja och stänger och öppnar händerna i olika hastighet som tecken för lampa och bada. Varje dag nya tecken, nya erövringar, nya förmedlingar. En puss och smackande läppar. Han säger MAMMA. Med stora tydliga M. När man säger pappa vinkar han hej då och pekar mot dörren. Hjärtskärande.

Att jag ska börja jobba om en vecka. Jag har inga ord för att avsluta meningen. Meningslösa jobb. Meningslösa pengar.
Det känns som att jag ska gå sönder inuti. Jag ligger vaken om nätterna och tårarna bränner. Mår illa. Av tanken. Att inte vara alltid där. Sedan Mika föddes har jag sagt "Mamma är här, mamma är alltid här".
Varför det inte kan få vara så finns det ingen förklaring till.
Så jag säger stop. Vaknar upp och vägrar att sömnigt acceptera något hela mitt jag skriker är fel. Nu ska det räknas föräldradagar och snålas. Jag gör vad som helst. Jag ska göra mitt allra bästa för att vara hemma så mycket som möjligt med Mika. Efter Martins månader. Det ska gå.
Det måste gå.

äntligen...

Mika har aldrig varit gosig av sig. Ända sedan han föddes har han varit nyfiken, pigg och totalt ointresserad av att mysa. Han har puttat bort allt smek och vridit och vänt sig i min kärlekstörstande famn. Vi har troget kämpat, väntat och hoppats på gensvar.  Och ikväll. Han ligger stilla i min famn. Ser på mig, jag vilar näsan mot hans mjuka kind och det är första gången, första gången, han tillåter det. Jag viskar "jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig" och njuter. Vågar knappast andas. Vid nattningen drar han mig som vanligt i håret och biter mig i axel och kind. Blodiga märken på axeln vittnar om dessa mysiga stunder. Men plötsligt är det som att han förstår. Att mamma gillar det där andra bättre. Han ligger stilla, STILLA, bredvid mig i sängen, drar lite i håret, men ligger nära. Nära. Vill inte hela tiden bort, iväg, någon annanstans.
Det är så stort. Med klump i halsen lämnar jag honom sovandes i sängen. Jag har fått känna hans kind mot min kind. Som en vildhäst som äntligen fått förtroende och känner tillit...min vilda, starke pojke. Ikväll har du gjort mig så lycklig.

Blod och födelsedag

Mika leker alltid med tv-bordets dörrar. Öppna, stäng, öppna, stäng, öppna,  stäng...
Jag leker tittut, ligger under trasan. Så hör jag dörren och sedan gråten. Plötsligt händer det som aldrig hänt förut och som inte får hända. Blod, kommer ur munnen. Tårar ur ögonen. Starka, självständige Mika blir tröstad i mammas famn. Samtidigt som hon desperat försöker se vad som hänt i munnen. Var kommer blodet ifrån, sitter de perfekta tänderna kvar. Älskade barn, låt mig se efter.

När dagen är slut har jag oroat mig nog för en livstid, tandläkaren i Malmö har känt och sett och Mika sover. Det märkligaste med denna födelsedag är att när Mika var skadad smakade det blod i min mun. På riktigt. Jag var tvungen att spotta för att se om jag bitit mig. Ingenting. Bara smaken av Mikas blod, i min mun.

Vi sitter fortfarande ihop. Navelsträng eller inte. 

Nya hem

Pianot luktar svärföräldrarna, säger Martin. Jag känner ingenting. För att jag är förkyld? Eller för att det för mig är så hemma att det inte går att komma åt, inte går att separera sig från och plocka in utifrån. Hela jag är en del av den doften, den har format mig.

Mika krälar. Undersöker. Lyser. Mamma är lycklig. Äppelträd, grönt, grönt, grönt, barn och gungor. Till och med åkrar. Yta, böcker som får plats. Mycket mera kärlek, mycket mera pussar och kramar.

Men också tankar. Har vi nu flytt från problemområde, ovisshet och oro. Vi har hittat blonda, friska, välartade barn och familjer. Snälla, söta, sådana som passar för gammaldags rytmiklektioner. De som lyssnar, sitter still och leker med. Är det med gott samvete vi förpassat oss och Mika i idyllen? Eller blundar vi för ett samhälle där vi har ett ansvar att vara med och samspela, integrera. En blond unge mindre på Svedsplan...Men ska Mika vara ett experiment, vårt offer för ett bättre Sverige? Svåra spelregler för en mamma. Jag vill trygghet men också insikt. Och vem räddar världen om inte vi?

Jag vill inte fly och jag vill inte höra kommentarer från närstående om vi och dem. Om andra religioner som sämre eller andra kulturer som farliga. Skäms jag då plötsligt för Bullerbydrömmen jag har råd och möjlighet att skänka min familj, är det ett fegt utträde ur verkligheten?

Pappa och jag ska göra vårt bästa, Mika. För att du ska uppleva mångfald och närhet till det mesta. Du ska få möta och beblandas med det främmande. Må Gud hjälpa oss förstå och ta vara på varandra.

Solidaritet pratade vi om häromdagen. Har det blivit omodernt?

Seved

Packar. Tömmer. Tar ner.
Nakna väggar och tomma golv.
I lägenheten på Sevedsplan kysstes jag och Martin för första gången. Där blev vi tillsammans första gången. Där valde vi förlovningsringar och där planerade vi vårt bröllop. Vi var gravida och överlevde fyra dygn av värkar tillsammans. Detta var det hem vi välkomnade Mika till. Här har det ammats, vakats, haft kruppanfall, lekts och längtats.
I lägenheten på Sevedsplan har vi dansat, skrattat, svettats, skapat, köpt våra första gemensamma möbler och planerat liv och levt.
Det är en bra lägenhet, fylld av minnen.

Innergården är full av lösa hundar som skrämmer slag på mig, torktumlaren har inte fungerat på hela sommaren och folk lämnar gamla parfymerade tvättmedelsrester i maskinerna. För tillfället har vi inget varmvatten och det är fullt med folk som skriker på torget om nätterna. Men det spelar ingen roll. Nu är det hemma och jag har en klump i halsen medan jag funderar på om det någonsin kommer att kännas hemma någon annanstans.

Mika och den fria viljan

Mika har en vilja. En uppenbar sådan. Han vill ha sin vattenflaska själv. Dricka, leka, snurra, känna, spruta vatten, banka den i bordet. Får han inte den tittar han indignerat på mig, skriker "mammammammammam" och vrålar ut sin ilska. Han matvägrar och blir högröd i ansiktet. Det är blåbär, vatten och spagetti överallt.
Vilken vilja, vilken kommunikation, vilken envishet. Jag är förstummad, road och lite förskräckt. Vad får man egentligen om man korsar Helena och Martin Berggren?

Liten och trött. Sov länge, länge på lunchen men vägrar sova under eftermiddagen. Vi vaggar, sjunger, vankar, åker till och med en sväng med bilen. Han vill till dörrhandtagen. Hur trött han än är kan ett dörrhandtag hålla honom vaken. Det och dragkedjor. Glänser, lockar. Han vrider sina tio kilo i min famn. Vill inte, vill inte, vet vad det innebär när jag går in i sovrummet.
Så han är trött. När kvällen kommer vrider han sig, snurrar, till och med mer än vanligt. Somnar tungt i min famn efter vällingen. Vi borstar tänderna i sömnen. Förvånat inser vi att mammas falkögon sett rätt. Problemtänderna som varit gråa är plötsligt nästan helt vita. Vad har hänt? Må det förblir vitt.

Mika sover genom fluor och undersökning. Hamnar i sängen och drar ihop sig till muslimbedjande knyte. Vi tittar på och andas ut. Sömn, att det kan kännas så gott när han får sova. Landa, ladda.
Vi vänder oss mot banankartonger och packning. Han ska få ett nytt hem, vi vill ge honom det bästa vi kan, men har ingen aning om vad som väntar. Snart kan du inte krypa som du brukar mer, inte ta sats och hamna vid den röda byrån, känna lite på nätkorgen och därefter bege dig mot hallen, stanna till vid däcken på vagnen som du inte får röra, fortsätta mot uttaget som du inte heller får röra. Titta på mamma, titta på uttaget, titta på mamma. Vända mot dörrmattan, känna, fippla med fingrarna. Eller åt andra håller, krypa under stolen, in under bordet, känna på plastlådan och de svarta papplådorna. Ta sats mot stolen och dra lite i snörena till dynan. Eller in i sovrummet, rulla runt på fällen och nästan försvinna in under sängen.

Snart finns det inte mer. Hemma. Nya äventyr och ny trygghet. Jag ber att vi alla ska finna en ro och ett hem. Speciellt älskade Mika. Att han ska finna en plats att sova tryggt på, att andas djupt på. En plats att växa på. Vi vill ge dig det bästa vi kan. Men har ingen aning om vad som väntar.

9 månader

Så var det dags igen. Den 24:e. 

Mika blir 9 månader. Stor kille. Lämnar Sevedsplan bakom sig. Också Kompassens öppna förskola där vi varit på sångstund nästa varje dag. Den kommer vi att sakna. Mika sitter i ringen och lyser av glädje i en fantastisk mångfald. På Kompassen leker han med största naturlighet med barn och föräldrar av alla slag, från världens alla hörn. Det homosexuella föräldraparet sitter bredvid den afrikanska mamman och den muslimska, helt beslöjade mamman bredvid morfar från Ungern eller lille Gunnars rödlätta pappa och en ung pappa från Sydamerika. Barnen skrattar, sjunger och är nära varandra. Fördel Sevedsplan.

Den senaste månaden har varit fantastisk. Kan det bli bättre än så här, undrar vi? En glad, nöjd, go, storätandes och någorlunda sovandes kille som är det bästa vi någonsin varit med om. Han har varit i parker, på stranden, på Öland, på stan, fått besök från Shanghai och självklart har han hjälpt till alla packa lådor. 

Pappa har haft semester och det är svårt att tänka sig att det inte kommer att fortsätta såhär för alltid. Detta underbara överflöd av tillsammanstid. Vårt vardagsparadis. 

Nu lämnar vi det trygga och kliver in i lånebubblan. Med stora ytor för Mika att köra sina fantastiska kravelrace (han kravlar rekordfort nu) och liten trädgård för utomhussamvaro. Fördel Gunnesbo.

Vår Mika. En unik och enastående liten människa.

Överens

Vi sitter i soffan efter en lång dag och har just avslutat en diskussion. Jag minns inte vad den handlade om men vad det än var så hade vi olika åsikt om det. Enformiga TV program avlöser varandra och avbryts bara av snabbt klippt reklam. Så kommer bilder från ett flyktingläger. Familjer, barn, hemlöshet. Rösten nämner föräldrar som förlorar sina barn. I mängden, svetten, paniken, flykten. Hittar de inte sina barn. Barn som inte hittar sina föräldrar. Men det finns de som hjälper. Som letar upp, återförenar. Martin säger "dem måste vi stödja". Jag säger bara "ja", och alla meningsskiljaktigheter är borta. Direkt in på internet och så är vi månadsgivare. Vi håller hårt i varandra och tittar till Mika.

Vi flyttar till ett nytt hem. Större, finare, tryggare än något vi någonsin varit i närheten av. Tak över huvudet och framför allt varandra. Bara en lätt aning av tanken på att tappa bort, förlora. Den gör mig kräkfärdig, yr, kall. Jag stod på gränsen till Syrien en gång. Golanhöjden i det Heliga Landet. Taggtråd, varmt och vackert. Stilla. Nu förlorar mödrar sina barn. Det får inte hända. Det borde aldrig få hända.

"Jag tycker inte du är seriös nog"

När jag började ta min tro på allvar läste jag Bibeln två gånger från pärm till pärm. Sedan lärde jag mig kinesiska, genom att flytta till Kina och bara umgås med människor som inte talade något annat. Läste sedan kinesiska med andra nördar som också sitter timme ut och timme in och skriver tecken eller diskuterar detta mystiska rike mångtusenåriga historia. Samtidigt gick jag en femårig utbildning i ett ämne (Rytmik) som efter lika lång tid fortfarande är i det närmaste omöjligt att förklara för en utomstående vad det egentligen handlar om. Jag gillar helt enkelt utmaningar. Är det inte svårt är det inte värt något och allt det där.

När jag får Mika kastar jag mig kunskapstörstande och full av entusiasm in i denna nya värld och för första gången får jag kunskapsdödande svar.

1. Helena ställer intresserad en fråga
2. Helena får svaret "oroa dig inte för det"

Detta gäller inte för alla, men tyvärr för en stor del av de sköterskor vi mött. Som tittar på klockan och vill ha ut en så fort som möjligt. Under alla år av undervisning har jag gjort mitt yttersta för att göra mina elever nyfikna, ifrågasättande, kritiska, intresserade och vetgiriga. "Vi bjuder på kunskap" var en jingel under andra läsåret i Kina. Jag förstår att för mycket vetskap i just detta ämne kan göra en orolig och att man inte kan kunna allt, inte heller tror jag att man behöver bli en bättre förälder för det. Självklart är de största delarna sådant man inte kan "veta". Men aldrig förr har jag stött på ett sammanhang där det ses som negativt att vilja gräva djupare.

1. Vad är meningen med livet?

1. Hur använder man egentligen LE i kinesiska?

1. Vad är Rytmik?

Frågor det tar en livstid och älta, diskutera och återupptäcka. Men visst kan man säga "oroa dig inte för det" och bara köra vidare. Först nu upptäcker jag att det nog finns en del människor i samhället som gör just så. Vad trist det verkar vara.

"Jag tycker inte du är seriös nog" stod på en skylt Martin åkte förbi varje dag. Han säger att han tänkte på mig och många av de människor vi stött på under det senaste året. Tack till de läkare och tandläkare som velat bjuda på kunskap. Inte för att den kanske alltid kan användas till något praktiskt. Men för att det är kul och stimulerande att lära sig saker.

Och för att Mika är det viktigaste och mest fascinerande som finns. 

Den bästa stunden

Har haft en av mitt livs finaste kvällar. Mika är i en fas. Han börjar förstå att han är han och att jag är mamma och Martin pappa. Olika människor. Som man kan sträcka sig mot, hålla i, skratta med och kommunicera med. Visst har det funnits samspel. Men som nu tagits till en ny dimension. Gurglande skratt och lek. Riktig lek. På Mikas filt, ett hav av trygghet som han gärna lämnar för att utforska köket, hallen eller sovrummet. I åtta månader har jag gjort allt för att nå dig. Göra dig nöjd, lycklig. Han tittar på mig, PÅ mig, ser mig och ler, skrattar. Lägger huvudet på sned. Smilgropen. Min pojke. Vackrast i världen.

Han har svårt att komma till ro på nätterna, vill inte somna. Har aldrig tyckt om det men vägrar nu nästan falla i sömn. Äntligen, äntligen har vi börjat låta honom sova hos oss. Jag har längtat efter det ända sedan han föddes. Då vaknade vi ständigt i mardrömmar om hur Mika försvunnit under kuddar och täcken och vågade inte ha honom i värmen, böket och trängseln. Men nu. Nu sover han bredvid mig. Rör vid mig, håller i håret. Som om han vill ha mig nära, medvetet. En hand i pappas lugg och ett grepp om min hästsvans. Så somnar han. Då sover han tryggt.

Det kommer att vara en livsuppgift att klara av att uppfostra honom till en självständig individ. Allt det jag önskar honom. När hjärtat så gärna vill att han ska behöva mig, ty sig till mig och vara tryggast hos mig. Jag bävar för tonårsrevolter och jordenruntresor. Egna tankar han ska tänka och skratt och hemligheter han ska ha med andra. Allt det jag önskar honom.
Han somnar i pappas famn. Pappa måste också få plats. Pappa måste också få vara närmast.
Jag önskar den fria, generösa kärleken för Mika. Kärleken är tålmodig och god. Den är inte självisk. Allt bär den. Allt tror den, och allt uthärdar den.

Ge mig mer av den kärleken.  

Handla rätt

Har köpt boken "Handla rätt för en giftfri barndom". Att handla rätt, men också att fysiskt handla rätt. Hur handla rätt? Det finns så mycket att lära sig och det är en hård skola. Kemikalieinspektionens broschyr fick jag maken att lusläsa. Jag googlar ekoleksaker och bambutandborstar. Tvättar, slänger, läser, lär mig, gör om gör rätt...Det är farligt att leva. Dyrt att "handla rätt", svårt att veta så mycket. Och informationsskrifterna lämnar så mycket att önska. Vem ska man fråga, var ska man gräva för att nå djupare?

Springer en löprunda för första gången efter diskbråck, graviditet och förlossning. Rensar hjärna, lungor, psyke. Hur finner man balans och sans? Hur får man lugnt samvete och var drar man sina gränser? Var drar VI våra gränser? Jag och maken har en fotbollsplan mellan våra uppfattningar. Jag kan se honom glatt vinkande på andra sidan, lyckligt ovetande och lyckligt ignorerande vad man bör och vad som är bäst enligt en liten insiktsfull skara.

Hur lever man i världen, men inte av världen. Även när det gäller kemikalier, solskydd och mat?

Så har vi två vänner, som är så duktiga på glasnappflaskor och ekoprodukter till sitt barn som fått dåliga nyheter angående tvåan i magen. Vi blir tillfrågade att be för den ofödda, i tron på mirakel. Jag gråter i makens famn över deras smärta och perspektiven vidgas.

Alla glasflaskor i världen kunde inte hindra detta.

Kan det bli bättre?

Jag vill stanna tiden nu. Mika är så perfekt. Äter bra, gosar, ler, busar, leker, kommunicerar, rör sig, kravlar, skrattar, tittar, svarar, vinkar (peppar, peppar ta i trä)...

Jag viker urväxta babykläder och tänker, att nu kan det väl inte bli bättre. Jag vill stanna tiden. Han behöver inte bli större. Det måste vara den bästa tiden just nu.

Den korta stunden

Igår kväll låg jag och lyssnade på hans andning. Den som betyder allt för mig. Att du andas, att du lever, finns till. Min lille gosse. Det kramar så hårt om mitt hjärtat att jag nästan inte kan andas själv. Du lever, du finns. Sedan du kom är livet något helt nytt. Det uppfyller hela mig och lämnar inte plats för något annat.
"Så älskade Gud världen att han gav den sin enfödde son". Så stora de orden blir nu. Att ge sin enfödde son. Gud som en mor. Ett modershjärta.
Och så avgörande att det finns någon att söka beskydd hos. I denna värld, där så många faror hotar.

Vibeke Olsson skrev "den korta stunden mellan ännu inte och för alltid för sent". Det är den jag fruktar. Och ber om beskydd för. Du som är större, bevara oss från "för alltid för sent". Du som vet hur det känns när kärleken är så stor att man knappast kan andas.

Första gången

För första gången sedan Mika föddes är han iväg med pappa på ärende medan jag cyklar och handlar. Jag kommer hem och ingen är där. Jag strosar runt själv hemma i lägenheten. Tyst. Tomt. Vagnen är borta. Känns spöklikt. Ensamt.

Bajs

Ensam med en vilding. Som snurrar som en hal ål, en stark sådan, på skötbordet.

Byxan, blöjan och bodyn full med bajs. Som hamnar på leksaker, skötbädden, skötbordet, mig, papperna, Mikas händer, på väg mot munnen. Jag räddar honom från sig själv och står med en nedbajsad pojke utan någon möjlighet att sätta ner honom någonstans. Tillslut blir det badbaljan, svettig och blöt av duschen sitter han i en brun sörja och badar, leksakerna guppar, han greppar dem och stoppar dem i munnen. Jag sliter upp honom ur badet, ser att halva ryggen fortfarande är full med bajs. Efter en mellanlandning i vår säng lyckas jag få ner min handduk innan han glider ur mitt grepp. Torkar av bajset och försöker sedan tömma tvättbaljan medan han kryper mot byråns vassa kanter och skötväskans spännande dragkedja.

I det nya badet blir han sanerad, sedan på med ny blöja, kläder, söva den bufflande, ferlande lille älsklingen. Jag står naken, nedbajsad och skådar kaoset. Bygger en bajstvättshög och meddelar Martin att han får ansvaret för den när han kommer hem från sin golfrunda och lyxlunch.

Efter städningen sätter jag mig i soffan och pustar ut. Kunskapskanalen och en föreläsning om universum. Underbart perspektiv mot mitt mikrokosmos.

Smörjer

Jag smörjer in olika kroppsdelar med medicin. Har fått infektioner. Kroppen är trött, jag har klåda, sveda och värk. Amningsmottagning gjorde odling, läkaren hoppades på snar bättring.

Nu får jag tvätta händer, smörja, tvätta händer, smörja, tvätta av, amma, smörja på.

För Mika vill amma. Jag vet det nu. Alla dessa månader av ovisshet och tvivel. Nu suger han tag i mig, kind, arm, bökar ner mot bröstet, suger tag i tröjan, gnyr, tittar på mig, vill. Det är världens bästa känsla. När jag kan möta honom. Nu går jag och tvättar av krämen, "Martin, är det okej om jag ammar?". Det gör ont, men spelar ingen roll. Att få känna att han vill, att känna mig säker på det. Efter månader av osäker oro.

Tandläkaren

Mika har fått två tänder. På sångstunden upptäcker jag att den ena är lite grå på utsidan och brun på insidan. Vi får tid hos tandläkare och rannsakar vår tandborstning. Två gånger om dagen, med tandkräm med 1000 ppm, borsta efter kvällsvällingen, inget småätande...vad kan ha gått fel?

Får komma till Nydalatorget, vilket ger mamma fördomar. På torget hittar vi ett underbart Familjehus med en fantastisk tandsköterska. Torget sprudlar av liv och sköterskan också. Vi pratar kost, borstning, vanor och konstaterar att det inte är något fel med hans tand, bara något som är som det är.

Vi går glada, nöjda och försäkrade om att vi gjort vad vi kunnat därifrån. Vilken underbar oas, mitt på Nydala. Vilken fantastisk sköterska, som stärkte mig så och som visade passion för sitt yrke, intresse för Mika och glatt svarade på frågor och diskuterade sitt ämne. Om bara alla besök hos barnomsorgen kunde vara så...

Men de finns! Människorna som är extra seriösa. När jag hittat dem klistrar jag fast dem. Vi kommer att pendla till Nydala för att kolla Mikas mun. Var vi än kommer att hamna i framtiden. 

Ont...

Det har gjort ont många gånger. Att vara gravid, att föda barn, att börja amma...

Men mest ont gör det att tänka på att han i framtiden kanske kommer att bli sårad av någon, vara ensam, ledsen eller känna sig utanför.

Den smärtan vet jag knappt om jag mäktar med. Bara tanken får mig att må illa.

Skrattet

Hunden. SOS-hunden. Julklapp från morfar. Extremt bra julklapp med delar av vinsten direkt till SOS-barnbyar. Det gillar mamma. Mika älskar sin hund. Speciellt när den skäller grovt och högt. Riktigt skrämmande skall får honom att gurgla av skratt.

Häromkvällen hör vi plötsligt Mika skratta själv på sin filt. Det har aldrig hänt förr att han på egen hand blivit så road att han brustit ut i skratt. Nu ligger han på mage framför sin SOS-hund. Skrattar, slår handen i filten. Rullar lite från sida till sida, brister ut i skratt igen. Vi ser på. Förundrade. Vi är inte involverade i denna kommunikation, denna hemliga lek. Mika är lycklig, i sin lilla värld. Det kommer att bli mer av det. Redan. Lille Mika. Tänker egna tankar. Skrattar egna skratt.

Så underbart. Och lite skrämmande.

Lite förvirring och snatteri

Var inne på Nallens Livs igår kväll efter att Mika kräkts ner hela sig. På Nallens ser jag en likadan burk som jag tidigare gett Mika till middag. Från 8 månader står det. Men Mika är ju inte 8 månader ännu! Jag blir lite lätt panikslagen och undrar om det var därför han kräktes. Kan jag ha, i stressen nyss hemkommen från ett svettigt Folkets Park, gett honom fel burk? Jag som nyss handlat in lite 8 månaders burkar i väntan på?...

Lite snurrig ställer jag juicen på disken och hämtar ett postpaket...funderar på burken. Ger killen i butiken ICA kortet istället för körkortet som leg...oj, förlåt, lite snurrig. Sedan beger jag mig hemåt med juice och paket innan Nallens personal stoppar mig tvärs över Seveds torg. Jaså, inte betalt för juicen...! Snatteri, mitt framför ögonen på alla i kassa och kö.

Hemma, ska kolla burken. Hade såklart slängt den. Ut i soporna...(tur att man inte längre har sopnedkast). 6 månader. VARFÖR har Semper ingen färgkod på sina varor?

Mika stojar glatt på sin matta på golvet. Helt oberörd. Mamma pustar ut på soffan.

Hår

Vad är grejen med HÅR? Mika älskar det. Så fort man vill komma i närheten för att gosa lite så attackerar han. Starka nypor har han också, drar och virar stråna runt sina små händer fort som sjutton. Sedan är man fast och får bända sig loss. Det ligger avdraget hår överallt i lägenheten, tussar som han i kärlek slitit av.

Hur besvarar man en sådan kärleksförklaring, hur får man honom att byta snuttekroppsdel? Än så länge låter jag honom hållas, blir skalligare och skalligare och försöker lära honom leken "SLÄPP". Fungerar sådär. 

Men vad gör man när han äntligen, äntligen sträcker båda armarna mot en, ler och lutar sig allt vad han kan för att nå. Trots att ansiktet är fullt med puré, händerna likaså. Jo, jag möter honom, får en blöt puss över kinden och kladdiga, älskade händer i håret. Det hår som ännu är kvar...

Amning

Så här vill jag minnas det.

Mika drar sig nära. Tar tag i tröjan, söker...Suger tag och direkt letar sig vänsterhanden upp mot mitt ansikte. Den spelar över kinden och ögonen, vill till håret, jag suger in fingrarna i munnen. Den mjuka, perfekta lilla handen med sina små, utmejslade fingrar. Den andra handen med ett grepp om mig, kring mig. Det rinner till, han suger, sväljer, blundar. Är varm i min famn. Lugn, nöjd. 

Jag höll på att sluta amma efter tre veckor av kamp. Jag kämpade mot oron i månader. Men nu. Nu hänger det inte på mig, nu måste jag inte det ena eller det andra. Han är mätt, det vet jag. Det är något annat han söker, och det är något han finner. Han somnar, släpper, vilar. Munnen viskar, stannar, stänger, ögonen vilar bakom ögonlock och fransar. Han kramar om bröst och rygg. Håller hårt. Så blir han mjuk, tung. Sover trygg.

 

Jag ser på honom, begrundar hans drag. Någonstans där finns jag, och Martin. Och Mika som är så vacker. Ryggen värker, axeln svider, nacken stramar. Inget spelar någon roll. 

Det är såhär jag vill minnas min amning. 

Böcker

Mika älskar böcker, till mammas stora glädje. Det är inte helt säkert att han älskar innehållet i dem, men han älskar att slicka, gnaga, sulta, snurra, dunka och gosa med dem. Hans favoritböcker är "Barnets första ord" och alla Nyfikna Öron böckerna med fåglar, djungelljud och instrument.
En nytillkommen favorit är Muminboken. Den är, till mammas stora glädje, tillverkad i mjukt material så han kan sagla ner den och trycka upp den i gommen precis hur mycket han vill.
Men den senaste fascinationen rör inte bara materialet boken är tillverkad av, utan det häpnadsväckande som böcker gör (och som inte pekplattor eller telefoner klarar av) nämligen att den öppnas och stängs. Den öppnas och stängs, öppnas och stängs, öppnas och stängs, öppnas och stängs, öppnas och stängs, öppnas och stängs osv...till mamma och Mikas stora glädje. Vi kan hålla på sådär hur länge som helst. Jag, som i alla år tjatat på elever om att FÖRUNDRAS över vår värld har fått en trogen liten följeslagare. Vi är lika fascinerade varje gång boken gör detta magiska.

Men ibland pysslar Mika med sin bok själv. Nöjt kvittrandes fipplar han med den tills man plötsligt hör ett förtvivlat gråt. Den lille tummen som legat och stoppat upp mellan sidorna har halkat ur och nu är boken stängd och jag menar helt stängd. Den är kall och tyst och Mika verkar tro att det för evigt nu är slut med hans nya nöje. Sorgen är oändlig.
Så kommer mamma. Öppnar boken. Mika ler förtjust, kvittrar till och börjar fippla med sidorna igen. Mamma återgår till disken. Efter några sekunder. Förtvivlan igen. Boken är...stängd. Mika tittar på mig med stora, blanka, vädjande ögon. Men mamma kan fixa. Ett stort leende blottar den ensamma tanden i underkäken. En forskande blick. Min mamma kan. Han tittar på mig en lång sekund och återgår sedan till sin syssla.

Att dela en fascination, att dela ett skratt, att möta hans blick. Och det stora. Att kunna byta hans förtvivlan i lättnad och glädje. Det bär jag med mig hela dagen. Som en varm hand om hjärtat.

Mikas fötter dansar där de dinglar under barnstolen, tårna vickar och hälarna skjuter hit och dit. Min enda önskan är att du ska vara lycklig.
Inom mig vet jag att det inte alltid kommer att vara det bästa för dig att lösa dina problem åt dig. Kanske skulle jag även idag ge din förtvivlan lite längre tid för att tvinga dig lära dig att öppna boken själv. Men just idag klarar jag inte det. Just idag behöver jag den varma handen om hjärtat. Just idag längtar jag efter att se glansen på ögonen försvinna och hur den förtvivlade blicken förbyts mot stolthet och glädje. Just idag älskar jag att vara din mamma som kan. Som kan få allt att bli bra igen. En mamma du kallar på när du behöver hjälp. En mamma som kan få boken att öppnas och stängas och öppnas och stängas och öppnas och stängas och öppnas...

Tårar

Idag har det hänt.
För första gången.
Den där sekunden. Efter smärtan men innan gråten. En evighet. Oåterkallelig. Sedan, skriket och tårarna. Mamma, pappa, varför gör det så ont?

Jo, det gör så ont för att pappa skjutsade upp dig på axeln, men det var ett tak i vägen. Ditt lilla huvud. Mötte taket. Och hela rymden trillade ner på mamma. Det gör så ont, Mika, och det gör så ont i mammas hela varelse. Att du har ont.

Jag tvingar pappa att ta med oss alla till akuten. Sitter och är livrädd för alla baciller och virus som cirkulerar där tills vi slutligen får träffa läkaren. Som ler och säger det magiska, det enda jag kunde önska. Förstagångsföräldrar, ni har kommit i onödan. En så glad pojke, det är ingen fara. Jag får en kram. Stackars mamma.

Tack och lov för sjukvården, Guds beskydd och orden "det är ingen fara". Både för skuldtyngda pappa och för mamma, som har smällen mot taket som ett eko i huvudet. Mika somnar gott i bilen. Har lekt hela kvällen på akuten. Antagligen den minst påverkade av hela händelsen.

Men det finns ett märke. Mitt i virveln i bakhuvudet. Ett märke på min lille pojkes lilla hjässa. Den pussar jag ömt och vaggar honom till sömns. "Gud som haver barnen kär, se till Mika som liten är". Se till oss alla.

Tänder, Grey´s och fåglar

Mika har aningen till en tand. Stort.
Han har även börjat säga Dadadadadadadada. Också stort.

Jag har nog verkligen fått en släng av mamma-sleven. Den som vi alla känner igen från mormödrar, farmödrar och mammor. Glädjen över att få i någon annan mat. Idag matade jag fåglar med Mika ouppätna bröd. Första gången på många år. Och kände en underlig tillfredsställelse när de hungriga änderna kastade sig över brödbitarna. Ät, ät, ät, ät, överlev. Det är något som väcks i en när man får barn.

När Grey's anatomys manusförfattare skulle slå till med en riktigt spännande säsongsavslutning och se till att Meredith tvingas till akut kejsarsnitt drar de till med...ansiktsbjudning. Otippat. Been there, done that.

Jobb o jobb o jobb

Martin jobbar. Officiellt 95%. Plussa på alla konserter, arr, rep osv och vi hamnar på vad känns som flera tusen procent. Det är för mycket.
Tid vinner över pengar.
Kom hem älskling.

Sunt förnuft

Sunt förnuft.
Det är den enda hänvisning man får både som gravid och nybliven förälder.
Använd sunt förnuft.
Det kanske fungerade för nåt år sedan. Det kanske fungerar för en pappa, i alla fall om man är som Martin. Mitt sunda förnuft byttes först ut mot ett graviditetsförnuft. Ett graviditetsförnuft är helt ute och cyklar. Sedan ersattes detta av ett förstagångsmammaförnuft. Det kan ibland vara än mer förvirrat med fantasifullt kreativ logik som kan få även mig själv att häpna.

Men just det. Man blir ju inte bara hänvisad till det sunda förnuftet. Man ska ju följa sin magkänsla också.
Okeeej. Jamen då känns ju allt genast mycket mer balanserat...

Koka

Ny vattenflaska till Mika. Bristfällig instruktionsbok. Står inget om man ska eller böra koka den innan användning. Jag har en hel byrålåda full med instruktionsanvisningar för olika flaskor, muggar, nappar etc. Vad tål vad, vilken värme, vilken plast, fritt från allt...för att kunna dubbelkolla en orolig natt.

Men den nya flaskan. Tål micro och maskindisk. Men bör den kokas? Jag diskar den och funderar på allt han får i sin mun. Om den skulle kokas borde vi nog koka hela Kompassens öppna förskola, Mikas egna händer, mitt hår och alla böckerna. Och så vidare.

Jag diskar. Sköljer i kallvatten.

Den lilla munnen. Den lilla magen. Må den skonas från allt ont.

Brännan

Jag har fått en "Barnvagnsbränna"...Solbränd på handryggen fram till jackkanten.
Ha!

7 månader

Mika är 7 månader idag.
Inte klokt.
När jag tittar på badbilderna från första badet och jämför med dagens kan jag inte för mitt liv förstå att det är samma barn, att han, min Mika, var så liten. Han som var så stor, redan från början.
Han är fantastisk. Punkt.
Idag höll han i "havet" på sångstunden. Jag blev så himla stolt. Allt snack, allt prat och alla gånger man hört om det viktiga i att barnen deltar, blir sedda och bekräftade...nu känns det i hjärtat. Att se honom bli en del av sången, gemenskapen och kunna själv, delta, kommunicera. Wow. Tänk vad det kan kännas med så mycket känslor i bröstet.

Annars har vi kämpat vidare med sjukdomarna. Martin var på vårdcentralen igår men verkar äntligen bättre. Mika har fått utslag i hela ansiktet, men vi antar att det är detta vi kallar vardag. Om bara hälsan håller för att kunna gå ut, eller gå över huvud taget, och äta och skratta, så får vi vara nöjda.

Mika har krypfrustration. Han vill. Han vill så otroligt mycket. Han kan...nästan...krypa. Han griper tag, han slänger upp benen, han trycker huvudet i backen och millimeter för millimeter...jo, han tar sig framåt. Till golvkanten där han belåtet klappar på parketten och förbereder sig för att fortsätta...just det, genom att dänga huvudet ner i backen.
Tänk "fjärilsim på land" så är ni ungefär rätt. Han är så duktig. Det man inte har i kroppen får man ha i huvudet. Bokstavligt talat.

7 månader. Hade jag hört om ett annat barn som var 7 månader hade jag tyckt att det var ett stort barn. Föräldrarna erfarna. Jag hade bett om råd, lyssnat och tyckt att de borde lärt sig att balansera sitt liv vid detta laget.
Varför känns det som att han nyss landade hos oss. Att det fortfarande skälver inom mig bara att ha honom nära, att vardagen fortfarande är ett kaos med honom som enda möjliga fokus. Att det inte finns plats för en sekund av något annat än Mika, Mika, Mika och att det är precis så det ska vara. Hur ska jag klara att göra något annat med mitt liv än att bara få vara nära mitt lilla underverk? När inget annat längre spelar någon roll.

7 månader. 7 underbara, underbara, underbara, livsförändrande månader. 

Sjukdom

Vi har varit sjuka sedan mitten av mars. Någon i familjen har pingpongat virus och bakterier till en annan av oss och nu undrar man ju hur länge det kan vara så här, och hur länge man egentligen orkar. Att ha barn handlar mycket om sjukvård. Sjukvård och mat.

Emellan influensa och förkylningar har Mika fått sängen nedspilld med rengöringsmedel, en lampa (som jag trodde var en sådan där modern kvicksilver-lampa) krossades under storstädning inför lägenhetsvisning och Mika kräktes ner sin säng så att det rann ner i vägguttaget och orsakade strömavbrott. Bland annat.

Det senaste är krupp. Falsk krupp eftersom vi hoppas att det inte är difteri (han hann precis få sin vaccination innan detta bröt ut). En stackars, stackars, stackars liten, liten, liten kille med hosta och andnöd fick springas ut och in i den kalla luften innan det bar av till akuten.

Nu rosslar och hostar han som en lungsjuk gubbe och blir så ledsen om vartannat att den hesa stämman skär som vassa, rostiga knivar i mitt bröst. Ögonen rinner och han vill inte äta, vilket är något av det absolut värsta jag kan uppleva. Samtidigt har min influensa dragit smärta över ryggen och jag kan inte lyfta eller gå utan att det smärtar i ländryggen. Vilken soppa.

Glädjen över att han erövrat sin sittvagn och att vi ska börja på babysim blev kort. Nu hoppas och ber vi på hälsa. Lite längre än några dagar i sträck.

Pånyttfödelse

Helenas blogg har återuppstått...

Det var meningen att vara lite mer uthållig i bloggskrivandet men något lamslående kom i vägen. Hemkommen från den där Thailandsresan var jag...gravid! (Var faktiskt gravid redan när vi åkte dit...) Och blev inte alls en gravidyoga-ätandes fruktsmoothies-harmonisk gravid person. Jag mådde matförgiftad i 20 veckor och kräktes tills blodkärlen sprack i ansikte och hals. Sedan lämnade vi Kunming som luktade sopor och gammal fritös och kom till Malmö som luktade vårregn och syrener. I oktober kom Mika, efter fyra dygn av värkar, ansiktsbjudning och akut kejsarsnitt då jag började stänga mig igen efter att ha kommit halvvägs...man kan uppenbarligen göra det...Livmoderhalsen började svullna och jag (och morfinet och lustgasen) som var beredd att krysta på fick alltså istället frågan om jag ville vara med i en undersökning om kejsarsnitt, träffa en narkosläkare som såg ut att vara 15 år yngre än mig själv och bli snittad... Och så kom han, vårt underverk! Mika Folke Egon Berggren. Oklar vikt, eftersom han antagligen är felvägd, men 54 cm lång. Efter amningsverkstad, stor oro, viktpendlingar och livsomställning på bred front är jag nu här. Helenas värld, helt annorlunda mot tidigare. Tusen tankar brottas i min hjärna och kanske kan allt bli lite klarare om jag får utlopp för några av dem här. Du läser på egen risk. Detta kommer att bli ett bollplank för mig själv och förhoppningsvis ett sätt att minnas det som driver förbi.

Nu är Mika 6 månader och jag ska försöka få några minuter över då och då till att skriva lite. Med tanke på hur det gick sist kan jag inte lova något.

Just nu i mitt huvud:

"Ja, visst gör det ont när knoppar brister" återkommer ofta. Är fortfarande hormonkänslig (eh, och helt enkelt mig själv, hur länge kan man skylla på något annat?) och gråter när jag tänker igenom dikten, likaså när jag sjöng Teddybjörnen Fredriksson och Fattig Bonddräng för Mika. Gråter i allmänhet mycket i dessa mammatider.

Ersättning har blivit Tillägg. Och totalförvirring. Livsmedelsverket och BVC säger emot varandra. Jag är vansinnig och panikslagen. Det får räcka om den härvan.

Martin jobbar alldeles för mycket.

Klockan är 21.15 och det är på tok för sent för mig att vara uppe nu om jag ska orka natten, och morgonen, och förmiddagen, och lunchen, och eftermiddagen...för att inte tala om kvällen. Det är många sånger, många ramsor, många skedar gröt, många lyft, många skratt, mycket lek och massa underbar tid med Mika jag vill vara så pigg jag kan till.

Avslutar med en bön för Mika. Han somnade bums efter vällingen. Hann inte be "Gud som haver barnen kär, se till Mika som liten är" med honom. Men det gör jag nu. Sov i beskydd min älskade lille ängel. (Hormonerna, eller? Gråter såklart igen)